OPINION För ett par dagar sedan skrev jag om Sveriges Radios inventering av före detta politiker som år efter år lever på bidrag i stället för att arbeta. De ägnar sig åt ett utstuderat parasiterande på samhället och skattebetalarna, helt befriade från de hårda krav på att vara tillgänglig för arbetsmarknaden som ställs på vanliga medborgare för att få arbetslöshetsersättning och andra försörjningsbidrag. SR har grävt fram fler intressanta uppgifter av delvis än mer graverande art som gör att det finns anledning att göra ytterligare en djupdykning i denna sörja av politiker som ger sig själva privilegier och tycks betrakta sina väljare i första hand som en födkrok som man kan fortsätta leva på också sedan man slutat med politiken.
I den förra artikeln tog jag bl.a. upp moderate kommunalrådet Anders Sjölund från Umeå som i 10-15 års tid kvitterat ut rundhänta allmosor från det allmänna för att lata sig i Spanien. Nu visar det sig att Sjölund gått på bidrag trots att han haft höga inkomster. För vanliga dödliga brukar sånt kallas bidragsfusk, vara kriminellt och bestraffas hårt plus att man blir återbetalningsskyldig. Eftersom politikerna har klubbat sina egna bidragsregler kan de emellertid med lite planering ägna sig åt dylikt helt ostraffat.
Om de tar ett vanligt jobb så minskas bidragen med ett belopp motsvarande den lön de får ut. Detta kringgår man dock enkelt genom att starta ett bolag och i stället plocka ut pengarna i form av vinst. Då blir det ingen nedsättning av bidraget har man beslutat. Jag behöver väl knappast nämna att Svensson inte kan göra motsvarande habrovink och behålla sina bidrag. Det här undantaget för bidragsberoende politiker är det åtskilliga som satt i system att utnyttja, bl.a. alltså ovan nämnde Anders Sjölund från Umeå. Så här skriver Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller i sin senaste krönika om Sjölund och det hon kallar för ”solkig skatteplanering”:
Anders Sjölund är moderat och därmed företrädare för arbetslinjen. Men också han är ett offer för utanförskapet. Han genomlider det på golfbanan i Spanien. Garantilönen har han med sig sedan sin tid i kommunalpolitiken på 90-talet. Sedan dess har han hunnit skaffa sig ett bolag, och eftersom bara löner, inte vinster, räknas av mot garantibeloppet kunde han plocka ut 14 miljoner kronor i vinst samtidigt som skattebetalarna fortsätter att försörja honom.
Och visst sticker det i ögonen att en företrädare för ett parti som bedriver en tuff arbetslinje där man drar åt tumskruvarna för vanligt folk, ibland t o m tvingar svårt sjuka till arbetsförmedlingen, jagar bidragsfuskare som jobbar svart vid sidan om osv, själv dels plockar ut stora summor i bidrag från skattebetalarna och samtidigt drar in ännu större summor vid sidan om.
Hur kan man med någon trovärdighet moraliskt fördöma den som går på soc. eller a-kassa och drygar ut bidragen med att köra svarttaxi när man själv ägnar sig åt samma sak och i större skala dessutom med den enda skillnaden att man som politiker har kunna besluta att det samhällsparasiterande man själv ägnar sig åt ska betraktas som lagligt? Det är naturligtvis förödande för medborgarnas förtroende för politiker och det urholkar också det allmänna rättsmedvetandet och samhällsmoralen.
Men det är förstås inte bara för den som driver arbetslinjen som det är ohållbart att fiffla på det här sättet. För socialdemokrater som propagerar för ett högt skattetuttag och en stor offentlig sektor och som söker stöd för en sådan politik bland medborgarna med slogans som att ”det är häftigt att betala skatt” är det i allra högsta grad angeläget att hålla en ordentlig rågång mot allt vad slarv, slöseri och missbruk av skattemedel heter.
Detta borde vara en självklarhet för exempelvis det före detta socialdemokratiska finansborgarrådet Annika Billström. Men det är det inte. Precis som sin moderate Norrlandskollega har hon bildat bolag där hon tar ut vinst i stället för lön samtidigt som hon månad efter månad, år efter år fortsätter kvittera ut 54.000 kronor i månaden i bidrag.
I intervjun med Sveriges Radios journalist tillstår Billström ogenerat att hon beter sig på det här sättet för att hon kan det och för att det gynnar hennes privatekonomi. Moral och respekt mot skattebetalarna lyser helt med sin frånvaro.
För kommunpolitiker som gett upp politiken ännu längre tillbaka i tiden är reglerna t o m än mer generösa. För mig som gammal stockholmare minns jag exempelvis den tid då socialdemokraten Mats Hulth och moderaten Carl Cederschiöld avlöste varandra som stadens starke man. Båda dessa herrar har sedan gått vidare till olika näringsverksamheter. I motsats till senare tids avgångna politiker kan de dock även ta ut lön utan att det påverkar storleken på bidraget. Den möjligheten har de naturligtvis utnyttjat till sista krona.
Hulth har sedan han lämnade politiken 1998 för att bli VD med hög lön för Sveriges Hotell- och restaurangföretagare vittjat skattebetalarna på 6 miljoner kronor i bidrag. Cederschiöld har å sin sida sedan han avgick som politiker 2002 konsultat och utrett åt Stockholms Stad. Han har således både fått sin lön och sina bidrag betalda av skattebetalarna.
Inte heller vänsterpartister, vars hela politik sägs vara baserad på att slåss mot klassamhälle och privilegier, håller sig för goda för att flyta ovanpå och leva gott på bidrag från undersåtarna. Faktum är att den före detta politiker som får ut den högsta månadsersättningen av alla är vänsterpartisten Margareta Olofsson som lämnade sina politiska uppdrag i Stockholm 2006. På frågan om varför hon inte arbetar svarar hon att hon ”var lite trött” och inte orkade söka jobb.
2004 var det här bidrags- och privilegiesystemet uppe på dagordningen i Stadshuset i Stockholm. Beslut togs då att det skulle behållas oförändrat. Margareta Björk, moderat ordförande i kommunfullmäktige var med och fattade beslutet. Hon säger till Sveriges Radio att hon kan förstå om folk uppfattar det som märkligt att det finns ett sånt här system, men hon vägrar trots upprepade frågor berätta vad hon själv har för åsikt i frågan. Ute på gatan tycks den allmänna meningen vara att samma regler ska gälla för arbetslösa politiker som för alla andra.
På SR:s webbplats kan besökarna svara ja eller nej på om man tycker att politikernas villkor är för generösa. 93 procent har svarat ja. Helt uppenbart är att det finns ett stort glapp mellan väljare och folkvalda i den här frågan, vilket förstås är ett demokratiproblem.
En annan ledarskribent som kommenterat SR:s inventering av bidragsutnyttjande politiker är Eric Erfors på Expressen. Han skriver bl.a. så här:
Dessa ex-politiker är i de flesta fullt arbetsföra. De behöver inte bekymra sig över sådana tråkigheter som att behöva ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. De behöver följaktligen inte heller flytta till annan ort. De kan kort sagt fullständigt strunta i allt vad som arbetslinjen heter. MP:s friår är upphöjt i kvadrat. Hur är detta möjligt?
Vi är ju som bekant alla jämlika, men vissa är mer jämlika än andra, och den politiska klassen har byggt upp sina egna privilegie- system. Det orwellianska går också igen i beteckningen: dessa så trivsamma fallskärmar kallas ”visstidspension”. 15 år eller längre med bidragsförsörjning är väl ändå lite längre än en ”viss tid”?
/…/
Problemet är nu inte enbart att moderata ex-politiker inte lever som de lär – och beslutar – enligt arbetslinjen. Problemet är inte heller enbart att socialdemokratiska ex-politiker lever gott på en egen obligatorisk och kravlös a-kassa, samtidigt som de säger nej till allmän a-kassa för resten av folket. Nej, saken är betydligt allvarligare än så. Varje enskilt före detta kommunalråd som missbrukar denna extremt generösa inkomstförsäkring bidrar också till att spä på misstron mot demokratin i allmänhet och politiker i synnerhet.
Eric Erfors uttalar sig även i Sveriges Radio där han kallar hela dessa politikernas alldeles egna bidragsprivilegier för ett ”fullständigt horribelt system”.
Efter Sveriges Radios reportage har vaga uttalanden gjorts från ansvarigt håll om att ”se över” systemet. Men därifrån till konkreta förändringar är steget långt. Det är politikerna själva som beslutar om sina löner, förmåner, fallskärmar osv. Eftersom politiker från höger till vänster skor sig på det här systemet finns det heller inte något tydlig opposition för väljarna att rösta på för att få stopp på detta egennyttiga tullande ur kommunens skattkista. Det man som enskild väljare ändå kan göra är att utnyttja personvalssystemet. Ställ dina lokala kommun- och landstingspolitiker mot väggen i september 2014 och kräv ett svar på vad de tänker göra åt saken om de blir invalda. Kryssa på valdagen den kandidat som du får det bästa svaret av.
Det finns förvisso inga garantier för att de sedan håller sitt löfte. Till verklig demokrati har vi, som nog de flesta insett, ännu en bit kvar. Men de små möjligheter till inflytande vi fått i nådegåva från den politiska nomenklaturan bör vi ändå använda oss av. Det finns åtminstone en teoretisk möjlighet att rösta in en person som inte omedelbart låter sig korrumperas så snart han eller hon fått tillträde till maktens högborg, som håller politiska och moraliska principer högre än egennytta och som förstår att han eller hon sitter på ett mandat som tjänare och ombud för väljarna och inte som deras herre, plundrare och tyrann.
Mats Dagerlind – Demofon
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
