KRÖNIKA Återigen brinner det i våra förorter, nu senast i det mångkulturellt berikade Bergsjö-området i Göteborg natten till den 28 april då fyra bilar hastigt och lustigt började brinna. Även Frölunda och Hammarkullen har senaste tiden varit hårt drabbade av bilbränder. I en serie debattartiklar i Göteborgsposten har på senare tid förts en diskussion om att det skulle vara den misslyckade arkitekturen och boendemiljöerna som är orsaken till att områdena är socialt urartade, snarare än att det skulle vara de boendes eget fel att utanförskap och kriminaliteten frodas.
Återigen brinner det i våra förorter, nu senast i det mångkulturellt berikade Bergsjö-området i Göteborg natten till den 28 april då fyra bilar hastigt och lustigt började brinna. Även Frölunda och Hammarkullen har senaste tiden varit hårt drabbade av bilbränder. Med det bättre vädret och då folk allt mer börjar vara ute om kvällar och helger tycks bilbränder återigen bli en populär hobby i våra förorter. På senare tid har mängder av sådana bränder ägt rum runt om i landet, inte bara i Göteborgsområdet.
Bortsett från små notiser i lokaltidningarna på de orter där bränderna äger rum märks ingenting i övrig media. Ingen på nyhetsredaktionerna tycks vilja se mönstret, och om man ser det så skriver man inte om det. Det som tidigare vållade stora rubriker även i nationella media – upplopp och bränder – tycks ha blivit invant och accepterat, precis som hedersrelaterade brott och leder nu vanligen bara till små notiser i lokaltidningar.
Samtidigt har på sista tiden förts en debatt i vissa medier om arkitekturens skuld till det som händer – att det är den misslyckade arkitekturens fel att folk blir asociala, hamnar i utanförskap och "hittar på dumheter".
Många av de förortsområden vi nu diskuterar byggdes på 60- och 70-talen som en del i det jättelika miljonprogrammet – en satsning från staten och de dåvarande socialdemokratiska regeringarna att på kort tid skapa en miljon nya bostäder runt om i landet. Eftersom socialdemokraterna ofta karaktäriseras som ett ”betongparti” byggdes följdaktligen också husen i betong. Förmodligen ligger det något i kritiken mot arkitekturen för särskilt inbjudande eller trevliga är områdena i många fall inte, och liknar ofta bostadsområden i gamla Sovjetunionen eller DDR och mycket hade säkert kunnat göras bättre redan från början, men är det arkitekturens och byggnadernas fel att boende i områdena hamnar i utanförskap, att kriminaliteten frodas, att stenkastning och bilbränder hör till vardagen, att arbetslösheten i dessa områden är skyhögt över riksgenomsnittet och mycket annat?
Vi skall komma ihåg att innan den nuvarande massinvandringspolitiken tog sin början och helt urartade var det i många fall svenskar som bodde i områdena, ofta svenskar som flyttade in till storstäderna från landsbygden – under denna period var det en enorm omflyttning i landet, från landsbygden som snabbt avfolkades och in till städerna där arbetstillfällena fanns.
Säkert fanns det sociala problem i områdena även då, missbruk och skadegörelse och mycket annat men knappast i den skalan och förmodligen inte stenkastning mot polis och räddningstjänst, eller anlagda bränder.
Debatten om förortens arkitektur rasade som hetast under mars, efter några artiklar i Göteborgsposten av arkitekten Mark Isitt. I artiklarna presenterade han bland annat enkel ekvation: låga hus ger låg brottslighet och höga hus ger hög brottslighet. ”Det är en nästan oförskämt simpel teori som sticker hål på alla de komplexa modeller och metodiker som samhällsforskarna pysslar med”, skrev han bland annat i sina artiklar.
Andra debattörer argumenterade emot och menade att brottsligheten inte skulle bli mindre bara för att husen skulle vara lägre. Ytterligare någon annan hävdade att brottsligheten i de aktuella områdena inte var högre där än i andra delar av staden. Med tanke på att det var BRÅ som tagit fram dom uppgifterna kanske dom skall tas med en nypa salt…
Men är det så enkelt att höga hus med automatik också ger hög brottslighet? Så frågan kvarstår – varför denna brottslighet och utanförskap just idag i just dessa områden, då den tydligen inte fanns på samma utpräglade sätt då områdena skapades för 30 – 40 år sedan. Är det byggnaderna och miljön som gör folket som bor där alldeles bindgalna, eller beror problemen trots allt på de som bor i områdena idag?
Så vad kom först, hönan eller ägget? Vad är egentligen roten till det onda – är det arkitekturens fel att områdena idag är gettoiserade och socialt urartade, eller är problemet att invandringen helt tagit överhanden och trängt ut de flesta av den svenska ursprungliga befolkningen?
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
