LÄSARBIDRAG Rubriken skulle kunna vara tagen från någon av våra odiösa kvällstidningar som i jakten på profit kan sänka vilken sofistikerad kultur som helst. Men i det här fallet vill jag ge utrymme för en nykter debatt som belyser det som sker omkring oss, det som inte sker i det tysta men som allt för få ifrågasätter öppet.
Det handlar om radering av symboler.
En symbol representerar någonting. Vanliga är de ikoniska representationerna, oftast en illustration. Dessa symboler finns överallt, på skylten som markerar att bakom dörren finns en toalett eller på vägskyltar så att du förstår att du är inne på en återvändsgata. Men vilken funktion fyller de egentligen?
Främst så informerar de, men de förenklar tillvaron också, samtidigt kan de ge dig en trygg känsla eftersom det blir lättare att orientera sig och förstå sig på omgivningen. De symboler jag just berört är ohotade, därför ska jag gå över till de symboler som en efter en förpassas till det förgångna. Jag tar mig friheten att definiera symboler vitt och därför kan både sedvänja, traditioner och maträtter ingå.
Tänk dig att du går i ett villaområde i Sverige, du ser några barn som leker “burken”, en tax som ettrigt springer runt i en trädgård och på en garageuppfart står en man i träningsoverall och tvättar sin 740. Lite längre bort skymtar du dessutom ett kyrktorn med ett grågrönt koppartak.
För dig känns det nog inte så märkvärdigt, kanske är det lite väl stillsamt, men du känner dig hemma. Du känner dig som en del av ett sammanhang, ett medvetet eller omedvetet konsensus (som inte innebär att alla tycker exakt lika) finns där, du förstår varför saker sker (utan att du analyserar det djupare) och när du dessutom hör mannen på garageuppfarten ropa efter sin “kärring” så vet du att det kommer att komma ut en kvinna med mjukisbyxor och träskor.
Alla personer, djur, byggnader och handlingar i den här skildringen är symboler som får dig att känna samhörighet, just därför att du innerst inne kan acceptera och relatera till dessa. Du är uppväxt med dem och även om de ibland stått för något tråkigt, smaklöst eller intetsägande så är det just dessa symboler som får dig förstå sammanhanget. Att förstå sammanhanget är ofta en förutsättning för tolerans och harmoni.
Byt nu ut alla personer, djur, byggnader och handlingar som du målat upp i din sinnebild mot något som för dig är främmande, något som inte känns som hemma i Svedala.
När du gjort det så får du kanske känslan av att du inte riktigt förstår vad som sker runt omkring dig, möjligen känner du en viss oro och söker andra samband och symboler som får dig att hitta ett nytt grepp. Om man utgår från att du inte är på semester i en helt annan kultur, utan hemma, så kommer du antagligen att reagera. Vissa förståsigpåare kallar det för främlingsfientlighet, andra ser det som en naturlig reaktion.
Alla former av försök till att pressa ihop olika kulturer leder, så vitt jag vet, till konflikt och/eller att man lever i två läger, och i dessa läger spär man på fördomarna om varandra. Samma respons på samma företeelse, fast ur två synvinklar, att tro att bara den ena kulturen är “ond” och oförstående är löjeväckande.
“Hur ska etablissemanget lösa detta?” tänker du. För att skildra min syn på hur det går till har jag skapat en liten fiktiv berättelse:
Det var mörka tider och etablissemanget oroade sig över att folk inte längre köpte deras “självklarheter”. Men en vacker dag fick de en genial idé!
Diverse utbildningar, institutioner och experter installerades för att indoktrinera befolkningen, “saklighet” definierades om till “självklarhet” och de dårar som inte förstod sig på detta fick epitetet “arg och bitter ung man”.
Men när man efter en tid märkte att hela familjen Svensson reagerade negativt på allt detta nya som skulle vara så fantastiskt, så valde man en ny taktik; rädsla.
Genom att hota med att vissa åsikter straffas med stigmatisering och dum-stämpel så skrämde man helt enkelt Svensson till tystnad. Dessutom skapade man rädsla genom att hävda att vissa ståndpunkter skapar rädsla, “det blåser kalla högervindar” domderade röda farliga män och familjen Svensson var så rädda för rädslan av den rädslan som nu skulle inträffa att de tystnade ännu mer.
En dag när pappa Svensson kom till jobbet skrattade folk vid lunchbordet, de hade läst i den skenheliga skriften kvällsblaskan att någon Sveademokrat hade twittrat något som raskt ryckts ur sitt sammanhang och förpackats och preciserats av tidningens främsta murvlar. Det var ju så smidigt, nu kunde ju även pappa Svenssons arbetskamrater få känna sig delaktiga i politiken, ja, riktigt smarta till och med.
Men det bästa av allt var att de dessutom skulle få agera i solidaritetens och den fria åsiktens namn genom att deltaga i kvällsblaskans stora klick-kampanj. För att de inte skulle klicka fel fanns enbart ett alternativ. Nu var hela gänget saligförklarade, de kunde fortsätta att boka långresor till Thailand, köpa kläder producerade av barnarbetare och tanka sin bensin hos företag som sedan evigheter och i detta nu förgiftar fattiga länder, allt detta fick de göra utan att behöva tvivla en sekund på att just de tillhörde de utvalda, det solidariska folket.
Trots etablissemangets ansträngningar höll vissa envist fast vid de symboler, förhållningssätt och åsikter som kändes trygga och beprövade. De som gjorde så ansåg förvisso att “svenskheten” skulle vara öppen för utveckling, men att det skulle ske över tid och med eftertanke. De maträtter, ideologier och traditioner som en gång var nya i Sverige och ansågs värdefulla behöll man och vårdade, medan vissa, av olika anledningar var bortglömda för länge sedan.
Men symbolerna som alla dessa “rädda rasister” vårdade så ömt skulle väck. Julskinka, nationalsång, julmust, inkorrekta skolavslutningar, Lok Leifet, Stor-Babs… alltihop, och f-n ta dem om de både äter kåldolmar och är Sveademokrat!
I ett rum på kansliet för de utvalda satt presidenten av landet Långstrump, han sänkte rösten och stirrade in i sina lakejers maniska ögon och sade, “Om vi inte kan pressa på dem allt det nya, så får vi ta bort allt det gamla, snart är samhörigheten ett avslutat kapitel!”.
Nu kokade det i blodet på etablissemanget, det fanns ingen tid eller utrymme för debatt, nu var det “vi mot dem”. I media ifrågasatte man de individer som var av annan bakgrund än “svensk” och samtidigt medlemmar i Sveapartiet (för åsikter var tydligen kopplade till etnicitet), man skrek att “det finns inga svenskar eller något svenskt” och valde att definiera det icke-existerande svenska som barbariskt.
“Sveademokraterna sätter stämplar på människor” var huvudrubriken i all PK-media och samtidigt passade man på att stämpla Sveademokraterna som rasister och nazister i ljuvligt komponerade texter av redaktionernas överhuvuden. Självklart hade dessa överhuvuden en rejäl lön och bodde i kvarter där alla var lika och gillade olika.
Nu var etablissemanget riktigt nära, men för att slippa att bemöta Sveademokraternas argument ville man ha en standardfras, något i stil med; “vad var det vi sa?”. Fast frasen skulle vara ännu vassare. Man skulle inte ens behöva uttala de orden i efterhand.
Efter några timmars kreativitet i helgonens tankesmedja så gick det upp ett ljus! “Jag har det!” tjöt den skalligaste av dem alla. “Så fort det sker någonting negativt så skyller vi på Sveademokraterna, vi kan liksom typ säga något i stil med: nu kommer Sveademokraterna att utnyttja detta för sina mörka ändamål, och så fort de uttalar sig så har vi ju då redan sagt: vad var det vi sa!”. Mannen som kläckte idén hyllades och det hurrades flertalet gånger den kvällen, och så vitt jag vet, hyllas han än idag.
Heimdall
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
