OPINION Få torde ha missat det förslag om villkorat medborgarskap i syfte att få bukt med den grova invandringsrelaterade brottsligheten som Malmös starke man Ilmar Reepalu nyligen lanserade. Det blev förstås ramaskri och kortslutning hos hela det politiskt korrekta etablissemanget med fördömanden och avståndstagande och inom det socialdemokratiska partiet fick några som inte omedelbart hade denna reflex i ryggmärgen smaka partipiskan och göra avbön eller förneka att man i förstone uttalat sig positivt.
I en debattartikel i Sydsvenskan idag tar tre migrationsforskare vid Malmö högskola, Anders Hellström, Pieter Bevelander och Christian Fernandez till orda mot Ilmar Reepalu och anklagar honom för feltänkande och begreppsförvirring. Några alternativa idéer för att adressera det problem med en stark överrepresentation av grovt kriminella bland naturaliserade medborgare som Reepalu önskat sätta fokus på har man dock inte, endast akademisk definitionsexercis. Malmöbornas trygghet är man inte intresserad av.
Det blir också en smula motsägelsefullt när de här herrarna i högtidliga ordalag talar om medborgarskapet som en sådan fin tradition samtidigt som de motsätter sig varje skärpning som kan få sagda medborgarskap att framstå som något värdefullt att förvärva, och samtidigt som man förefaller vara starka motståndare till den konsolidering av nationalstaten och dess princip som Sverigedemokraterna argumenterar för och som utgör grundvalen för det medborgarskap som artikelförfattarna högtidliggör. Här har man uppenbarligen inte tänkt färdigt och beaktat de nationalistiska implikationerna.
Alternativet till Reepalus förslag är ju att i stället strama upp tillämpningen av den lagparagraf som stipulerar att god vandel ska vara en förutsättning för att erhålla medborgarskap – en regel som idag inte tillämpas särskilt strikt -, att införa liknande krav som i de andra länder som hänvisas till i artikeln med möjlighet till återkallande av förvärvat medborgarskap vid grova brott eller uppdagande av osant intygande vid ansökan. och/eller en förlängning av prövotiden för de i grov kriminalitet starkt överrepresenterade utomeuropeiska invandrare från dagens 4 år till exempelvis de 10 år som Sverigedemokraterna föreslår..
Ett annat alternativ är förstås att man inte gör någonting, att man fortsätter som idag att, i okunnighet om vilka personer man har att göra med, bevilja grovt kriminella utlänningar svenskt medborgarskap, fortsätter ignorera det av kriminologer fastslagna faktum att utvisning är det enda straff som dessa personer på allvar fruktar och accepterar att den redan idag galopperande invandringsrelaterade grova brottsligheten i Reepalus Malmö och andra städer i Sverige fortsätter att öka år efter år till priset av de hederliga medborgarnas trygghet, liv och hälsa.
Dessa problem anser inte herrarna Hellström, Bevelander och Fernandez ligger på deras bord. Det gör det kanske inte heller. Däremot vilar ansvaret tungt på Ilmar Reepalus och andra ansvariga politikers axlar. Om man vill gå ut och undergräva dessa politikers auktoritet och underkänna deras förslag för att komma till rätta med ett av vår tids största samhällsproblem anser jag man är skyldig att presentera åtminstone en antydan till alternativ problemlösning. Nu gör man sig i stället till nyttiga idioter för de brottsbelastade invandrarna i Malmö i en utsträckning att man kan ställa i utsikt att hamna som idolbild bredvid Tony Montana på väggen i de kriminella invandrargängens högkvarter.
Mats Dagerlind – Demofon
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
