KRÖNIKA Idag på morgonen läser jag i Dagens Metro Skåne att regionen erövrat den föga hedrande förstaplatsen som Sveriges mest brottsdrabbade län. Det visar statistik från Brottsförebyggande rådet. För att det ändå inte ska se fullt så illa ut jämför man med landets två andra verkliga kriminalitetslän, Stockholm och Västra Götaland, i stället för med riksgenomsnittet. Som en förklaring till siffrorna framkastar en ”expert” att det kan vara fråga om skillnader i anmälningskultur. För oss här nedanför Babels torn är det röjt bortom varje tvivel att det är en helt annat kultur – mångkulturen – som gjort sitt avtryck i brottsstatistiken. Få områden i Sverige har ju blivit så kulturberikade som Skåne.
Mellan tekoppen och ostsmörgåsen läser jag att, baserat på antalet polisanmälningar, inbrott, bilrelaterade brott, bedrägerier och rån oftare sker i Skåne än någon annanstans i landet. David Wästerfors, docent i sociologi vid Lunds universitet intervjuas och har sina teorier. Jag börjar med att redovisa den minst verklighetsfrånvända:
– En tänkbar förklaring är trender i brottsaktiviteten. Bland vissa unga kan det till exempel snabbt spridas en uppfattning om att det är coolt att råna folk på mobiler och småpengar.
Att Wästerfors väljer formuleringen ”vissa unga” är förstås ingen slump. Ordvalet har ett tydligt syfte att dölja att den grupp det handlar om är första, andra och kanske rentav tredje generationens segregerade invandrarungdomar. Och jodå, en och annan svensk grabb som mångkriminaliserats förekommer säkert i dessa gäng, sådana som haft oturen att ha föräldrar som inte lyckats göra den klassresa som tarvas för att fly de av utomeuropéer annekterade zonerna. Men sådana undantag ändrar inte det faktum att denna kriminalitetskultur är ett invandringsrelaterat problem.
Jag läser vidare. Utöver de ”coola” personrånen leder Skåne också statistiken för bedrägeri- och förfalskningsbrott. Här blir sagde Wästerfors verkligt kreativ när han ska förklara de geografiska skillnaderna:
– Det skulle också kunna röra sig om olika anmälningskulturer, det vill säga att själva vanan att anmäla brott är ojämnt fördelad över landet eller mellan olika grupper.
Jag erinrar här om att det alltså är en docent i sociologi vid ett av Sveriges mest framstående universitet som lånar sig till att lägga ut dylika dimridåer. I ett Sverige där den samhällsvetenskapliga forskningen stod oberoende i förhållande till politiken skulle Wästerfors med ett sådant uttalande ha diskrediterat den akademiska institution och disciplin han företräder.
Så icke i Sverige. Här är Wästerfors inte det hållningslösa unikum man skulle önska. I stället utgör han ett bara alltför vanligt symptom på hur samhällsorienterade fakulteter och discipliner kollektivt har korrumperats och tvingats sälja ut sin integritet till den hegemoniska multikulturalistiska diskursen för att få fortsatta anslag, liksom varje enskild forskare måste göra för att inte avancemangsdörrarna ska stängas.
Jag lyfter blicken från texten och reflekterar lite över hur många det måste vara i Sverige som lever med en eller annan form av denna politiskt korrekta repression och sociala kontroll och som hellre är tysta eller lär sig rabbla de påbjudna glosorna än riskerar social stigmatisering och spolierad karriär. Men jag upptäcker snabbt att dessa funderingar inverkar menligt på morgonhumör och morgonaptit, så jag återupptar i stället läsandet.
En Ronny Ivehed vid Malmöpolisens ungdomsrotel får komma till tals i artikeln. Mitt lugubra sinnestillstånd skingras inte av hans lägesrapport. Ivehed befinner sig på behörigt avstånd från Wästerfors samhällsvetenskapliga propagandainstitution på Lunds universitet, en god bit närmare den brutala verkligheten och är inte pk-medietränad. Han kan därför lika ärligt som uppgivet vittna om hur ungdomskriminaliteten blir allt grövre:
– Det är ett annat samhällsklimat här i dag. Förr snodde barn äpplen, i dag begår de väpnade rån.
Vi som kritiserar det mångkulturella massinvandringsexperimentet och de laglösa krigszoner det gett oss som ersättare för den folkhemsvision som en gång gjorde Sverige välmående och tryggt, vi får ofta höra att vi är naiva bakåtsträvare som drömmer om en sörgårdsidyll som aldrig kommer tillbaka. De får kalla det vad de vill. Jag kommer tills den dag jag drar mitt sista andetag att fortsätta drömma denna dröm och kämpa för att återerövra det samhälle som polisman Ronny Ivehed talar om, ett Sverige där det är vanligare att ungarna pallar äpplen än att de begår väpnade rån. Eftersom ett sådant samhälle är det enda som är anständigt att leva i inbillar jag mig att min vision har framtiden för sig och så småningom kommer att delas av en majoritet av svenskarna - och faktiskt också av flertalet skötsamma invandrare.
Mats Dagerlind – Demofon
Länkar:
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
