OPINION Sveriges Radio redovisar i ett reportage att 450 före detta kommun- och landstingspolitiker lever på bidrag. I stället för att arbeta plockar de år efter år ut så kallad visstidspension. Det kan de göra tills de går i ålderspension utan krav på att söka jobb. 270 av dessa samhällsparasiter kommer från de rödgröna partierna medan 180 är före detta allianspolitiker. En moderat sitter och glassar på spanska solkusten medan en sosse fritidsdyker på Fillipinerna, bägge på skattebetalarnas bekostnad. Är det sådant som ska få svensken att tycka det är ”häftigt att betala skatt”, som socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin uttryckte det? Och hur rimmar detta med Regeringen Reinfeldts arbetslinje?
SR har intervjuat några av Sveriges mest notoriska bidragsutnyttjare, och det handlar inte om invandrare. I stället är det bland dem som ska föreställa vara det svenska samhällets prydnad, våra folkvalda politiker, som några av de värsta skräckexemplen och svåraste syndarna återfinns. Det är ett angeläget reportage Sverige Radio har gjort. Möjligen kan man sätta ett frågetecken för att man, trots att det är en övervikt för det rödgröna blocket bland de expolitiker som på det här sättet plockar pengar ur skattebetalarnas fickor, endast en socialdemokrat finns med bland de före detta förtroendevalda som inför påslagen bandspelare tvingas förklara sitt vegeterande. Resterande kommer från allianspartierna.
En av dem som får försvara sitt bidragsberoende är Kristina Axén Olin (M), före detta finansborgarråd i Stockholm som under uppseendeväckande former i början av 2008 fick lämna sina uppdrag på grund av alkoholproblem och tablettmissbruk. Hon plockar ut den nätta summan av 46 000 kronor i månaden i politikerpension. Det kan hon fortsätta med fram tills hon om 16 år går i ålderspension. Axén Olin tycker det är helt i sin ordning att arbetslinjen gäller för vanliga medborgare men inte för henne:
– Jag tycker fortfarande att det är rimligt med arbetslinjen. Det är inte så att finansborgarråd i Stockholm är ett vanligt arbete; jag är rätt stolt över att jag jobbade dygnet runt.
Hon anser inte att det bör ställas några krav på henne att söka jobb på samma sätt som på andra arbetslösa som kvitterar ut a-kassa:
– Jag ser inte det här som en a-kassa, jag ser det snarare som ett avgångsvederlag.
Anders Sjölund (M) från Umeå är en annan före detta kommunpolitiker som inte bekymrar sig över att han ligger samhället till last. Sveriges Radio får tag i honom på telefon från Spanien där han numera bor med full försörjning från svenska skattebetalare. Sjölund ställer sig helt oförstående till kritiken:
– Jag har inget som helst dåligt samvete över att jag uppburit pension under ett antal år… hur många blir det nu… ehhh… 10-15 år. Det har varit bra för mig.
Bertil Daniels (C) är före detta kommunalråd från Leksand. De senaste 12 åren har han vittjat skattebetalarna på cirka 250 000 kronor om året i politikerpension. Det har han inte dåligt samvete för utan martyriserar i stället om sin tidigare arbetsbörda:
– Är det någon roll i ett samhälle som är underskattat rent lönemässigt så är det att vara kommunalråd. Skulle man ha betalt för de timmar man har lagt ner så kan jag sitta här med gott samvete i det här sammanhanget.
Daniels ser ingen motsättning i att han tillhör ett parti som förordar arbetslinjen, som anser att folk ska jobba och försörja sig själva samtdiigt som han själv som avgången politiker år efter år fortsätter att snylta på de som arbetar i stället för att söka jobb. Att han satt i system att parasitera på samhället försvarar han med att det finns ett avtal som gör det möjligt:
– Men alltså kära vän, jag har ju inga dagar att sitta och rulla tummarna, jag är engagerad i många olika saker i det här sammanhanget. Det här är ett avtal som är tecknat mellan svenska kommunförbundet och Sveriges kommuner då, och jag har ingen anledning att bryta det på något sätt.
Värt att notera är också att Daniels inte tvingades avgå från sitt uppdrag som kommunalråd i Leksand på grund av majoritetsskifte eller liknande. Han valde i stället helt själv att sluta jobba 1999 och har alltsedan dess kvitterat ut försörjning från det allmänna. Att på det här sättet på eget initiativ sluta arbeta i fullt arbetsför ålder är något som Daniels har gemensamt med många i den här ledighetskommitten.
Kjell Söderström (S) var fordom kommunalråd i Arboga. Det ledsnade han på för sju år sedan, avgick och flyttade till ett dykcenter på Filippinerna där han nu lever gott på svenska skattemedel. Cirka 300 000 kronor om året åderlåter han statskassan på för att dagdröna och leva paradisliv:
– Jag har en fördel av det här, helt klart. Hade jag bott i Sverige hade jag nog tyckt att det hade varit en rimlig ersättning, här är ju prisnivån något annorlunda.
På frågan hur hans liv ser ut i dag på Filipinerna och om han jobbar någonting, svarar Söderström så här:
– Nej, jag kan väl hjälpa till lite grann i dykshoppen.
Iha Frykman (M) har varit oppositionsråd i Eskilstuna men hoppade av för ett år sedan och låter sig nu försörjas av sina väljare med 35 000 kronor i månaden. Av de dagdrivare till expolitiker som Sveriges Radio har intervjuat är hon den enda som idkar någon som helst självkritik:
– Jag tror inte att allmänheten tycker att det här är särskilt bra. Det framställs ju alltid som att vi tar för oss själva, vi politiker.
Eftersom Frykman trots allt fortsätter leva på bidrag tycks det ändå mer vara fråga om en läpparnas bekännelse av mer tillfällig karaktär föranledd av att Sveriges Radios bandspelare är påslagen.
Ingela Gardner Sundström (M) är ordförande i förhandlingsdelegationen hos SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Hon är en känd som en hårdför förhandlare som under lång tid sett till att hålla lönerna nere för sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden som sliter i den underbemannade svenska vården. Och det förstår man ju att hon måste om pengarna ska räcka till att bestå avdankade politiker med en drönartillvaro i Spanien och på Fillipinerna. När villkoren för kollegorna i politikerskrået förhandlats har de hårda nyporna ersatts av nepotistiska silkesvantar.
Efter Sveriges Radios granskning säger sig Gardner Sundström nu vara beredd att se över reglerna för kommun- och landstingspolitikers visstidspensioner. Så brukar man svara när rimligheten i politikernas fallskärmar ifrågasätts men konkret händer det sällan något. Gardner Sundström är också påfallande vag i formuleringarna:
– Under de här tio åren som har gått efter att modellen gjordes om så har det naturligtvis hänt en hel del i samhällsutvecklingen och i debatten. Inte minst arbetslinjen har ju kommit i fokus på ett helt annat sätt och mot bakgrund av den förändrade situationen som är så kan det finnas anledning att titta över modellen igen.
Pressad att ge mer konkreta besked om vilka punkter Gardner Sundström själv anser det är viktigast att få med i en sådan översyn, svarar hon så här:
– Naturligtvis bland annat frågan om hur de nya direktiven och synsätten kring arbetslinjen också ska påverka frågan om visstidspension för att ändå ge de förtroendevalda någon form av trygghet så att de ändå vågar ta de här uppdragen. I den modell som finns i dag kan det vara det som sticker i ögonen mest. De här två systemen ser inte ut att gå i takt med varandra. Det är klart att politiken inte kan sväva helt vid sidan om allt annat som händer i samhället.
Det Sveriges Radio ändå lite missar är att framhålla att det inte främst är miljonrullningen i sig som är det allvarligaste med det här skandalösa överutnyttjandet av sociala trygghetssystem. Det är i stället att det i grunden undergräver arbets- och skattemoralen i hela samhället och förtroendet för politiker och demokratin. Trots detta kan man nog vara tämligen övertygad om att den journalist som om några år bestämmer sig för att ta en ny titt på det här fenomenet också då kommer att hitta ett stort antal bedagade politiker med uppblåst självuppfattning som anser sig ha rätt att leva som ett arbetsbefriat frälse, och att det då fortfarande också finns ett system som tillåter dem att göra detta.
Mats Dagerlind – Demofon
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
