DEBATT Tidigare i dag publicerade vi ett debattinlägg från en meningsmotståndare med förhoppningen om att bana vägen för en saklig och sansad debatt. Denna debatt går nu vidare i form av en replik från Mats Dagerlind på Demofon.se och återkommande skribent på PI.
Öppet brev till Torbjörn Jerlerup och fiender till sverigedemokrater och PI
Torbjörn Jerlerup riktar en uppmaning till alla i Sverige att bryta hatets kedja. Den uppmaningen är i sig invändningsfri – oavsett vilka åsikter vi har i det demokratiska samhället så bör vi avhålla oss från att framföra dem i skepnad av hat och demonisering. I skenet av terrordåden i Norge är det rimligt att alla åsiktsriktningar, från höger till vänster, rannsakar sig själva ur det perspektivet. Det är vi skyldiga alla dem som dog.
Om vi på något sätt kan bli tydligare i vår retorik och på så sätt undvika att någon i framtiden misstolkar våra politiska budskap som en ursäkt för att använda våldet som politisk metod, då måste vi också bli det, kanske ibland rentav övertydliga. Det som nu hänt i Norge får inte hända igen.
Problemet är bara att sådana krav från så många nu ensidigt riktas just mot Sverigedemokrater och andra nationalistiska partier i Norden. Jerlerups uppmaning att bryta hatets kedja borde rimligtvis börja här – genom att alla politiska partier som är demokratiskt invalda i Sveriges riksdag respekterar varandra som fullvärdiga medlemmar i den svenska demokratin och tar ett gemensamt ansvar utåt i stället för att mistänkliggöra varandra. Det är i första hand det demokratiska systemet som princip som angrips när terrordåd utförs, först i andra hand enskilda åsiktsriktningar inom detta system.
Med det sagt är det, när Jerlerup talar om att hat föder hat, svårt att värja sig från att associera till när Sveriges statsminister uttalade samma ord för en tid sedan och menade att Sverigedemokratiska politiker får skylla sig själva om de utsätts för trakasserier, hot och våld. När allt kommer omkring åker inte aktiva Sverigedemokrater omkring och saboterar Vänsterpartiets politiska möten med plasttrumpeter och äggkastning, men det omvända har skett i påfallande stor utsträckning.
Däremot kan det säkert förekomma osanktionerade övertramp från sympatisörer i periferin till bägge dessa partier. Varje parti har en skyldighet att efter förmåga försöka stävja sådana tendenser men för sina egna aktiva bör den skyldigheten vara absolut. En aktiv sverigedemokrat som avsiktligt saboterar en vänsterpartists möjlighet att opinionsbilda bör omedelbart uteslutas. Tyvärr verkar den principen inte vara en självklarhet inom vänstern. I bästa fall blundar man bara för sådana politiska uttryck, i värsta fall sanktionerar man dem öppet.
Ska man som Jerlerup gör tala om de politiska partiernas ansvar för att hat inte bara föder hat utan att hat också föder våld, då bör man rimligen börja med att kritisera dem vars hat redan övergått i våld. Även om vänsterpartisters sabotage och våld mot Sverigedemokrater inte kan jämställas med en massmördare som Breivik, så handlar det ändå om att företrädare för den institutionella demokratin kliver över en röd förbudslinje och ger sig ut på ett sluttande plan.
Motsvarande problematik finns inte inom Sverigedemokraterna eftersom man i detta parti för länge sedan rensat ut extremister och våldsverkare. Det har varit ett målmedvetet arbete som Jimmie Åkesson och andra bedrivit under lång tid. En del av dessa existenser finns nu i andra politiskt perifera organisationer, andra kanske sitter hemma och hatar eller ger sig ut på gatorna och trakasserar muslimer och invandrare. Till Sverigedemokraterna är de hur som helst inte välkomna. Man önskar att Vänsterpartiet kunde hålla motsvarande rågång gentemot extremisterna på sin kant.
Jerlerup har en allmän poäng när han jämför Sverigedemokraters kollektiva skuldbeläggning av muslimer för islamistiska terrordåd med vänsterns kollektiva skuldbeläggning av Sverigedemokrater för den norske terroristen Breiviks terrordåd. Men logiken haltar samtidigt delvis.
En avgörande skillnad är exempelvis att Breivk inte utförde sitt dåd i Sverigedemokraternas eller Fremskrittspartiets namn och att inga aktiva utövare inom dessa partier ställer sig bakom vad Brevik gjort. Islamistiska terrorister utför däremot så gott som alltid sina dåd i islams namn och är aktiva utövare av islam. Ytterligare försvårande är att det också finns många som kallar sig muslimer, även högt uppsatta imamer, som öppet sanktionerar terror som en del av jihad.
Det kan därför vara svårare att tydligt separera islamistiska terrorister från islam än vad det är att separera Brevik från Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet. Det innebär dock inte att Sverigedemokrater inte bör fundera över om man kan bli mindre generaliserande i sin kritik av islam och tydligare göra skillnad på moderata och radikala riktningar inom denna religion.
En annan omständighet som gör Jerlerups skuldbeläggningsjämförelse mindre giltig är att Sverigedemokraternas kritik mot islam i ganska liten utsträckning handlar om kollektiv skuldbeläggning för terrordåd. Kritiken handlar i stället i huvudsak om det man allmänt kallar för islamisering av det svenska samhället. Det är en avsiktsförklaring om att stå upp för upplysta, liberala, sekulära, demokratiska och jämställda värderingar och det goda samhälle som vi i vårt land har lyckats skapa på denna värdegrund i en tid då kulturrelativister i övriga partier på ett oroväckande sätt svävar på målet och dagtingar med dessa värden.
I de delar av världen där statsbildningarna är baserade på islams värdegrund och ideologi ser vi dysfunktionella samhällen med inbördeskrig och terror som människor flyr ifrån, totalitära feodala diktaturregimer som håller sina undersåtar i ett järngrepp och den kvinnliga delen av befolkningen i slaveri. Vi ser länder som antingen är svårt underutvecklade eller som skulle ha varit det om de inte haft olja att köpa västerländsk moden teknologi och välstånd för. Något muslimskt land som i demokratihänseende kan jämföras med Sverige hittar vi däremot inte.
Det kommer dessvärre alltför många muslimer till Sverige som avvisar den västerländska värdegrund och demokrati som vårt samhälle vilar på. Muslimer som omfamnar politisk islam, som inte ser sin religion som en privat angelägenhet och relation till Gud utan anser att bokstavstrogen islam bör genomsyra hela samhället, diktera vårt lands styresskick, lagstiftning, offentliga och privata sociala umgänge osv. Denna grupp SKA känna sig utpekad av Sverigedemokraterna.
Det ska också den som inte gör upp med sin kulturs skam- och hederstänkande, den som inte låter sina döttrar leva samma fria liv som sina svenska systrar, den som förespråkar socialt degraderande fängelseplagg som heltäckande slöja, den som argumenterar för barbariska religiösa slaktmetoder, den som inte vill ta oss i hand när han eller hon hälsar på oss. Utpekade förtjänar alla invandrare att vara som på olika sätt isolerar sig från det svenska samhället och tvingar sina barn att göra detsamma genom att hindra dem från att umgås eller ha kärleksrelationer med svenskar, alla som självvalt hukar bakom sina paraboler ute i de etniska miljonprogramsenklaverna för att de inte gillar och inte vill bli en del av det svenska samhället. Övriga invandrare ska däremot inte känna sig utpekade.
Att tala om invandringens och mångkulturens avigsida är inte en politik som handlar om hat, utan en som handlar om att peka på missförhållanden, ställa rimliga krav, om att försvara vårt goda demokratiska och jämställda Sverige mot utifrån kommande och empiriskt bevisbart destruktiva krafter och värderingar, om att skapa förutsättningar för att det samhälle vi byggt upp ska kunna bestå också i framtiden och att återuppbygga det som redan hunnit raseras. Det handlar om rätten att få kalla en spade för en spade och kritisera de andra partierna när de kallar denna spade för något annat.
För att återknyta till diskussionen om våld terror och kollektiv skuldbeläggning så duger det nu inte att bekvämt skyffla över skuldbördan på Sverigedemokrater som kanske rentav är de som minst förtjänar det, de som hårdast arbetar för ett homogent och harmoniskt samhälle och tydligast varnar för och tar avstånd från dagens mångkulturella misslyckande med segregation, utanförskap, alienation, etniska och religiösa motsättningar och annat som utgör grogrund för radikalisering bland såväl invandare som svenskar.
I den mån Sverigedemokrater kan bli bättre på att föra ut sitt budskap bör de förstås bli det. Men när man lyssnar på den politiska debatten så hittar man påfallande ofta det mest uppskruvade tonläget hos Sverigedemokraternas politiska motståndare. Är de beredda att föregå med gott exempel? Är de beredda att också beakta Sverigedemokraternas problemformuleringar och förklaringsmodeller om vad det är som föder våld och motsättningar i samhället på samma sätt som de förväntar sig att Sverigedemokraterna ska beakta deras?
Den kanske annars viktigaste uppmaningen till alla partier i detta sammanhang är att lära sig förstå skillnaden mellan politisk samhällsanalys och kollektiv skuldbeläggning. Ägnar man sig åt det förstnämnda kan man komma hur långt som helst. Ägnar man sig åt det senare kommer man bara djupare ned i sin egen skyttegrav.
Mats Dagerlind – Demofon
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
