INSÄNDARE Begreppet ”svenskhet” har på senare år fått en
oförtjänt negativ klang. Skulden för detta kan tillskrivas de politiker och opinionsbildande journalister som högprioriterat demoniseringen av Sverigedemokrater och inte dragit sig för att devalvera de svenska värden som gjort vårt land känt som ett föredöme i världen och ett av de bästa att leva i som någonsin funnits. Det är hög tid att återerövra ordet ”svensk” som ett superlativ, något att känna stolthet över att vara. Det är dags att föra en seriös diskussion om svenskhet som inte reduceras till om man måste äta fläskkött för att vara svensk, om kåldolmar i själva verket kommer från Turkiet eller huruvida Zlatan är svensk eller inte.
I kölvattnet av sverigedemokraternas framgångar i svensk politik har det bland deras politiska motståndare och delar av den samhällsbevakande journalistkåren blivit obligatoriskt att ifrågasätta begreppet ”svenskhet”. Sverigedemokrater uppmanas hela tiden att definiera vad man menar med detta ord och frågan ställs alltid med en underton av att begreppet skulle sakna motsvarighet i sinnevärlden, vara så luddigt att det är meningslöst att använda eller rentav vara rasistiskt.
Det politiska språket är emellertid fyllt av diffusa och allmänna begrepp som ”frihet”, ”demokrati”, ”rättvisa” och ”jämställdhet”. Att ord isolerade från en ideologisk kontext eller med okänd avsändare kan ha en oklar innebörd är inte ett argument för att de inte bör användas i den politiska debatten. Ordet ”svenskhet” är förstås också det öppet för tolkningar och kan rymma olika saker för olika människor med olika bakgrund, politisk hemvist osv. Det kan också användas både för att beskriva mer lättviktiga svenska attribut och för att definiera den värdegrund som gjort Sverige till ett av världens bästa länder att leva i.
För något år sedan gjorde den folkkäre språkvetaren Fredrik Lindström en populär TV-serie för SVT som hette ”Världens modernaste land”. Serien var en enda lång betraktelse över den svenska särarten i stort som smått. Även om ingen konsensus uppnåddes kring vad som är utmärkande svenskt och även om det slogs fast att en del av det svenska kynnet också är att vara öppen för intryck utifrån, så kände de flesta som såg serien sannolikt igen många av de företeelser som togs upp i programmen som typiskt svenska. Diskussionen fördes ofta utifrån begrepp som ”typiskt svenskt” och ”typiskt osvenskt”. Ett flertal riksbekanta personer med utländskt ursprung som medverkade i programserien vittnade också om företeelser som de med uppskattande eller ogillande upplevde som karakteristiskt svenska. Ingen av dem fann det särskilt kontroversiellt att resonera i dessa termer.
Svenska multikulturalister påtalar ofta hur berikande det är att vi i Sverige får ta del av andra kulturer och allt som är kännetecknande för dem, samtidigt som man i nästa andetag inte vill tillerkänna Sverige någon kulturell särprägel, inte medge att det finns något typiskt eller utmärkande svenskt att berömma sig över. Frågan som inställer sig är om de menar att Sverige är det enda landet på jorden som saknar en egen nationell identitet. I den mån man ändå erkänner att det finns något som kan kallas svenskt så inpräntar man hos medborgarna hur fult eller rentav rasistiskt det är att tala om sådana ting i positiva ordalag. Att däremot vara nationalmasochist och förringa svenska sedvänjor ger höga politiska korrekthetspoäng. Sådana poäng tilldelas också den som kan beslå något som vi av hävd betraktat som svenskt med utländskt ursprung.
Svenskhet eller svensk identitet kan handla om enkla ting som att glädjas och sörja tillsammans med hockeylaget Tre Kronor i deras med- och motgångar. Det kan vara bilden av en nationalromantisk sommarpastoral med öppna landskap, röda stugor, gärdesgårdar och idisslande kor eller en vintrig dito av en vit jul med Jenny Nyström-tomtar och skidåkning i de svenska fjällen. Det kan vara att njuta av svensk husmanskost i ett folkhemskt bondkök eller den glädje och samhörighet som Allsång på Skansen, svensk dansbands-, dragspels- eller folkmusik förmedlar.
Men viktigare än allt sådant är för de flesta svenskar ändå den stolthet vi känner över att ha byggt upp ett land där vi kan leva i fred, frihet och jämställdhet i världens kanske mest utvecklade demokrati och välfärdssamhälle. Det är ett samhälle som vilar på idéer som upplysning, sekularism, liberalism, humanism, arbetsmoral och solidaritet. Det är ett sätt att leva som – oavsett vad en och annan nihilistisk kulturrelativist vill göra gällande – är överlägset varje annat känt sätt att leva. Med många av svenskhetens mer ytliga attribut kan vi kompromissa men aldrig med dessa värden som är svenskhetens kärna.
Under en tid efter det att Sverige sekulariserades från kristendomen och fram tills för några decennier sedan var denna svenska värdegrund mer eller mindre fredad från allvarliga angrepp. Idag bor i vårt land bortåt en miljon människor med ursprung i samhällen som misslyckats där Sverige har lyckats i det som är en stats viktigaste uppgift. De kommer från länder med krig, terror, etniska och religiösa motsättningar, diktatur, fattigdom, obefintlig social trygghet, svag ekonomisk tillväxt och obetydlig teknisk utveckling. De kommer också från en kultur som inte bara ytligt skiljer sig från vår utan också ofta gör det i fråga om grundläggande värderingar.
Många av dessa människor inser att orsakerna till deras samhällens dysfunktionalitet står att finna i frånvaron av den värdegrund och de demokratiska strukturer som det svenska samhället vilar på och närvaron av religiös vidskepelse, feodala klanstrukturer, patriarkala sociologiska mönster osv. De förstår att de inte bara måste lämna sitt gamla land bakom sig utan också mycket av det tankegods som är inkompatibelt med ett demokratiskt samhälle som det svenska.
Dessvärre omfattas inte alla nya svenskar av denna insikt. Somliga vill både äta kakan och ha den kvar – de vill slippa sitt hemlands krig, förtryck och fattigdom och leva i Sveriges fred, frihet och välstånd men samtidigt hålla fast vid de värderingar och föreställningar som bringat deras hemländer i fördärvet och avvisa den värdegrund som är en förutsättning för att åstadkomma ett samhälle som vårt.
Man bör ha klart för sig att inte alla människor söker sig till Sverige primärt därför att de gillar vårt liberala västerländska levnadssätt. Vart man styr kosan handlar ofta i stället om var man bedömer det troligt att kunna få asyl, permanent uppehållstillstånd och medborgarskap. Väl på plats i det nya landet är man då inte alltid så angelägen att ta seden dit man kommer utan i stället mer benägen att bygga upp en barriär gentemot majoritetssamhället och dess värderingar i syfte att slippa integreras och assimileras.
I skydd av de etniska enklaver dessa människor skapat åt sig själva ägnar de sig sedan åt diverse osvenskheter. För somliga av dem stannar inte denna självvalda isolering från det nya landet och samhället vid sådana odramatiska aktiviteter som att tala sitt eget språk, titta på sitt hemlands TV-utbud via parabol eller fira sina kulturella högtider. Här arrangeras också tvångsäktenskap för minderåriga flickor med deras kusiner i det gamla hemlandet, här hedersmördas något äldre döttrar när de ”skämmer ut familjen” genom att vilja leva som svenskar, här ägnar man sig åt genital köksbordskirurgi, här predikas att Allah, Muhammed, Koranen och sharia står över svensk lag, här frodas antisemitism och homofobi, här uppviglas till jihad genom att stödja och strida för organisationer som Hizbollah, Al-Shabab, Muslimska Brödraskapet och talibaner.
För att bli svensk behöver du inte börja äta fläsklägg och lyssna på Christer Sjögren. Du måste däremot avhålla dig från vad som ovan beskrivs och du måste omfamna idén att vissa grundläggande demokratiska och liberala värderingar är oantastliga. Att passera gränsen till Sverige räcker inte för att definieras som svensk, inte heller att inneha svenskt medborgarskap om du när drömmar om att förvandla Sverige till ett islamistiskt kalifat, om du anser att otrogna kvinnor och homosexuella bör stenas till döds, om du ser på kvinnan som mannens ägodel.
Att anordna multikulturell midsommarafton där majstången byts ut mot en totempåle och små grodorna mot afrikansk regndans eller att kulturneutralisera julfirandet genom att kalla högtiden för decemberfest och julklappar för vinterpresenter hotar kanske inte vårt samhälle i grunden. Det skapar dock i förlängningen en osund självutplånande identitetslöshet hos svensken och drar också ett kontraproduktivt löjets skimmer över det seriösa arbetet för tolerans och kulturell samexistens.
Allvarligare är när de multikulturella eftergifterna innebär ett dagtingande med det svenska samhällets värdegrund. Det är inte tolerans att blunda för att andra generationens invandrarflickor inte tillåts leva samma jämställda liv som sina svenska systrar, inte heller när vilsegångna liberaler försvarar den heltäckande slöjan som ett klädesplagg och tygstycke i stället för att fördöma den som den tvångströja och det verktyg för social kontroll den i verkligheten är. Det är inte öppenhet att låta teokratiska islamistiska diktaturer som Saudiarabien och Iran bygga moskéer på svensk mark och skicka hit wahhabitiska imamer för att hålla muslimer i exil kvar i den rätta fundamentalistiska läran.
Att vara svensk är att leva i ett sekulärt samhälle, att slippa religiöst tvång och att ändå kunna ha en otvungen och lättsam relation till traditionella kristna traditioner kring högtider och personliga viktiga händelser som dop, vigsel, begravning, skolavslutning osv. Den muslim, jude, hinduist eller buddhist som på motsvarande sätt respekterar det sekulära civilsamhällets värdegrund och intar samma anspråkslösa förhållningssätt till sitt historiska religiösa arv är också välkommen in i den svenska gemenskapen.
Att vara svensk är att värna principen att samhällets utveckling och styre ska vägledas av vetenskap och upplysning i motsats till religiös vidskepelse, av sekulär demokrati i motsats till teokratisk diktatur, av jämställdhet mellan könen i motsats till kvinnans underordning osv. Om vi kan enas om att denna slags svenskhet aldrig är förhandlingsbar, då har vi en trygghet att vila i och en stabil plattform att stå på för att tillåta oss vara toleranta mot det nya och öppna för att kompromissa med svenskhetens mer ytliga attribut. Om svensken däremot med fog kan hävda att vår svenska värdegrund är hotad av migrationen och att deras folkvalda rentav deltar i något så osvenskt som att dagtinga med landets kärnvärden, då har vi skapat en god jordmån för intolerans och främlingsfientlighet i såväl stort som smått.
Mats Dagerlind – Demofon
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
