MÅNGKULTUR Det senaste numret av Axess magasin har temat ”Den enfaldiga multikulturalismen” och innehåller flera intressanta, och inte minst viktiga, inlägg i debatten kring just den så kallade mångkulturen som efter flera förödande bakslag bland Europas politiker nu börjar ifrågasättas så smått även i Sverige.
Dubbla budskap om integration
Sara Mohammad, känd profil i debatten kring så kallade hedersbrott, islam och invandring, konstaterar att feminister som kämpar mot hederskulturer överges av konflikträdda politiker och myndigheter samt att kulturrelativismen är lika skyldig till hedersmord som hederskulturen i sig.
Genom den svenska integrationspolitiken har tjänstemän i den offentliga sektorn fått ökade kunskaper om hedersvåld. Förhoppningsvis resulterar detta i att fallen av tvångsgifte och hedersmord minskar. Det finns därför anledning att berömma både Mona Sahlin och Nyamko Sabuni. Men hur kommer det sig att oskuldskontroller, mödomshinnereparationer, barn- och tvångsäktenskap, hedersmord och "balkongsjälvmord" ändå fortsätter att frodas i dagens Sverige? Varför finns det i dagens Sverige 70 000 ungdomar som på grund av regelverken inom hederskulturer inte är fria att välja livs- eller kärlekspartner samt är begränsade i sina val av klädsel, kompisar och utbildning?
Jag är född i ett land där hedersvåld fortfarande är både lagligt och systematiskt, där hedersmördarna lätt kan bli frikända med lite mutor eller får rabatt på sitt straff. I mitt gamla hemland går en av Pelas mördare, hennes far, fri, medan Pela ligger i en namnlös grav för att hon ansågs ha smutsat ner släktens heder. I mitt gamla hemland har männen än idag laglig rätt till fyra fruar. I mitt gamla hemland stenades 17-åriga Dua Khalil Aswad till döds av närmare 2 000 män på öppen gata, mitt framför ögonen på polisen den 7 april 2007.
[...]
Jag växte upp utan att lära mig att simma eller cykla, eftersom det uppfattades kunna skada min oskuld – en ren och fin flickas dyraste skatt. Jag blev könsstympad när jag var sex år, tvingades bära slöja när jag var sexton, och var nära att dödas av min egen bror när jag var sjutton. Han riktade då en AK 47 mot mitt huvud och krävde att jag skulle acceptera att bli bortgift med en mycket äldre man som jag aldrig hade vare sig träffat eller ens sett. Så fick jag välja mellan bröllopet eller döden. Jag "valde" bröllopet men rymde strax före vigseln. Klanledaren kallade männen som inte kunde hantera mig för "fittor", medan jag kallades för "den som hade stake". Jag trampade på deras heder. År 1993 flydde jag till Sverige.
Redan under SFI-undervisningen reagerade jag över att flera kvinnor inte fick sitta bredvid männen. Detta visade sig inte vara någon engångsföreteelse utan en del i ett större mönster. Därefter har det nämligen kommit rapporter om skolor där man har satt upp skärmar mellan kvinnor och män, och svenska kommuner där man har infört särskilda öppettider i simhallar för kvinnor och män.
Läs hela Mohammads artikel här
En intellektuell revolution
Svante Nordin, författare och professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, pekar på att en liberal kultur bygger på tolerans, men – det liberala samhället får inte bli så tolerant att det upphäver sig självt.
Ofta har man vägrat låtsas om att de senaste årtiondenas invandring till Sverige har inneburit en revolution utan egentliga tidigare motstycken i vår historia. Invandringen har en lika lång historia som det svenska riket, vad som kallas "svensk kultur" är något som formats och förändrats i mötet mellan svenskt och utländskt, våra dagars konflikter är ingalunda nya och så vidare och så vidare. Sådana resonemang är djupt vilseledande. Kanske är det till en del själva begreppet "invandrare" som leder tanken fel och får forskare och andra att tro att "invandring" alltid är samma sak vare sig det gäller tyska köpmän på Gustaf Vasas tid, de legendariska vallonerna under stormaktstiden, balter efter andra världskriget eller de senaste decenniernas massiva invandring som på kort tid förändrat själva befolkningsstrukturen i Sverige.
Det är denna senaste invandring som förtjänar att kallas en revolution. Den har inneburit en demografisk, ekonomisk, politisk och inte minst intellektuell revolution. Den har gjort själva idén om Sverige och svensk kultur så problematisk att man numera bara vågar tala om "svensk kultur" inom citattecken. Att så är fallet beror emellertid knappast på invandrarna som nog i allmänhet har en ganska bastant föreställning om svensk kultur, vare sig de gillar den eller ogillar den. Det beror snarare på de svenska grupper som använt invandringen för att främja sin egen politiska och intellektuella dagordning. Samspelet mellan den massiva faktiska invandringen och det sätt på vilket denna invandring lagts till grund för en politisk eller tankemässig agenda av det ena eller andra slaget har resulterat i den "intellektuella revolution" jag nu vill säga något om.
Vi har aldrig haft mångkultur
Andreas Johansson Heinö, statsvetaren och integrationsforskare, beskriver det svenska samhället som homogent med en stark välfärdsstat som välkomnar många invandrare, en grupp svenskar varit föga intresserade av. Något mångkulturellt samhälle anser Johansson Heinö inte att Sverige kan beskrivas som.
/…/ Under hösten och vintern 2010- 2011 har flera ledande europeiska politiker tagit avstånd från multikulturalismen. Först ut var Tysklands förbundskansler Angela Merkel som i ett tal i Potsdam i oktober 2010 hävdade att "den multikulturella modellen har misslyckats, misslyckats fullständigt". I januari 2011 följde Storbritanniens premiärminister David Cameron efter när han valde att använda sitt tal vid säkerhetskonferensen i München till att ta upp hemlandets integrationsproblem, vilka han härledde till "den doktrinära statliga multikulturalismen". En månad senare anslöt sig så även Frankrikes president Nicolas Sarkozy till klagokören då han i en tv-intervju svarade jakande på frågan om le multiculturalisme inte utgjorde ett misslyckande.
Trots att de brittiska, tyska och franska erfarenheterna av invandring och mångkultur är olika, och trots att endast Storbritannien genomdrivit vad som inom samhällsvetenskapen skulle beskrivas som en multikulturalistisk modell, är det rimligt att hävda att de tre ledarna åsyftade ungefär samma sak när de talade om multikulturalism: idén att grupper av individer med olika etnicitet, kultur och språk kan leva sida vid sida i ett demokratiskt samhälle, utan krav på anpassning till en majoritetskultur. Såväl Merkel som Cameron och Sarkozy efterlyste därför samtidigt med avståndstagandet från multikulturalismen istället mer integration: nykomlingar måste lära sig majoritetsbefolkningens språk och tillägna sig dess liberala värderingar och demokratiska kultur. Detta är en grundförutsättning för att samhällena ska hålla ihop.
Avståndstagandet från multikulturalismen har av många tolkats som en motgång även för det mångkulturella samhället. Inte minst från den svenska debatten kan hämtas många exempel på hur både de som ser med oro och de som ser entusiastiskt på vändningen bort från multikulturalismen gjort sitt bästa för att blanda samman multikulturalism med mångkultur. Sverigedemokraterna, som är det enda riksdagspartiet i Sverige som är motståndare inte bara till multikulturalism utan även till mångkultur, har applåderat Camerons och Sarkozys uttalanden samtidigt som man på kultursidor har kunnat läsa en rad analyser som framställer multikulturalismkritiken som en förtäckt kamp mot det mångkulturella samhället, alterna tivt som ett taktiskt försök att locka röster från antiinvandringspartier.
[...]
Tre aspekter av den svenska multikulturalismen är viktiga att lyfta fram i sammanhanget. För det första var multikulturalismen i grunden reaktiv. Den formulerades som en antites till nationalismen och hör hemma i ett större sammanhang av ett intellektuellt uppror mot nationalstatens auktoriteter och strukturer. Det nationella var en del av den symbolvärld genom vars nedrivning 68-generationens politiska världsbild formerades. Från förtryckande homogen nationalstat till tolerant mångkulturell stat. Att värna minoritetskulturer var lika naturligt som att ta avstånd från majoritetskulturens symboler (flaggan, kungahuset, statskyrkan, armén, historieskrivningen etcetera) och det ena förmodades gynna det andra.
Läs hela Johansson Heinös artikel här
Relaterat
Ju mer vi är tillsammans
Seminarium: Bortom multikulti
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
