LÄSARBIDRAG Jag utvandrade, jag invandrade, jag återvände inte utan jag invandrade åter, ty landet jag återkom till var på gott och ont inte längre detsamma som det varit.
År 2006 lämnade jag moder Sveas vingars skydd. Jag var då en fin artonåring utan den blekaste aning om den ondska som fanns inom mig. Så lämnade jag Sverige. När jag senare kom tillbaka hade domen fallit. Jag var en ond människa, ty vad annat kan en människa som inte vet att Sverige är världens bästa land vara? En ond ung lågutbildad man måhända? Nog om det. Till Finland for jag.
När jag väl kom till Finland fick jag ställa om väldigt mycket från den svenskhet som blivit inpräntad in i de djupaste av mina hjärnceller. Verkligheten i ett så nära land tycktes nämligen förvånansvärt främmande. Annorlunda. Varken bättre eller sämre, tänkte jag. Men annorlunda.
Vid min återkomst till Sverige runt julen 2009 så var inte Sverige samma land längre. Ytterligare ett år senare, vilket är idag, så är Sverige ännu mer förändrat. Ett land med hat, ett land med ändlösa diskussioner vars enda slut är den eviga återvändsgränden. Folk dunkar huvudet i väggen för de kan inte kan få andra att fatta de saker som är så tydliga för dem själva. Folk suckar och är trötta, för de orkar inte förklara mer, orkar inte diskutera mer. Blickarna flackar, utan mål.
När “de som inte får nämnas vid namn” tas upp i grupperna så viskas det. Dörrarna reglas. Vindsluckorna slår igen. Människor är rädda för att vara en del av “dem” då uppfattas som farligt.
Det finns inte två sidor ställda mot varandra. Nej, det är mer som en slipad diamant med hundra sidor, med miljoner åsikter som för evigt krockar. Utåt sett måste dock alla befinna sig på den ena sidan men i verkligheten så tycks de flesta vara allmänt förvirrade. I alla fall de som tänker. De som väljer att inte tänka befinner sig på den “rätta” sidan där det är tryggt att vara. Även mitt liv skulle vara så mycket lättare om jag bara föll in i den hasande trossen av goda svenskar som inom sig vet vad som är rätt och därför inte behöver tänka. Ack så skönt det vore att bara sluta sina ögon och masa sig framåt tillsammans med sina bröder och systrar och vara för allt som inte har att göra med den svenska kultur som inte kan definieras, ty den existerar ej.
Jag blir så trött av detta så jag orkar egentligen inte ens skriva om det. Jag har så många tankar och åsikter att de hotar att översvämma min hjärna och det finns ingen plats eller chans att få ut dem i rätt ordning eller struktur. Det är bara för mycket.
Man kan givetvis debattera med folk men det finns saker som låser mig. Det som låser mig är att jag ser ut som en svensk vilket förpassar mig till svenskarnas hörn i diskussionen. Hörnet där varje människa har ett hänglås som reglar läppar till stumhet och hummande nickande tystnad. Jag kan lika gärna vara tyst om en diskussion förs. Jag är inte en “authorized channel”.
Vi förtappade förväntas också vara ytterligt korrekta i varje läge. Om jag ger uttryck för något förbjudet som kan tyda på logiskt tänkande eller syndig realism så må jag döden dö. Att leva i ett land som inte längre är fritt är jobbigt. Att leva i ett land som är låst i ett dödläge framkallar klaustrofobi. Man vill bara fly landet. Långt härifrån. Där man inte kan höra hur det bubblar i allas hjärnor. Där det krävs mer än en nål som faller till marken för att utlösa en våg av hets och desperata diskussioner. Till en värld där människans sunda förnuft och inte ögontjänares paranoida perfekta världsbild sätter kursen.
Bilden som följer är finsk propaganda från tiden för andra världskriget.
“Spionen styr bomben till ditt hem”
Att ta ställning är svårt. Det finns miljoner sidor och jag har valt hundra av dem. Hundra olika åsikter i olika frågor gällande samma tjog av huvudfrågor. Det kanske är fegt, men jag finner ingen annan lösning. Att bita ihop och försöka tänka själv. Vill inte låta någon annan tänka för mig. Kämpar emot maskinen som har som uppgift att definiera vad jag som medborgare ska stå för. Vad jag som medborgare ska tycka och känna.
Känner du också hur den outtröttliga piskan viner? Hur den får folket att maka på sig. Pressas samman till en fet amöba som slukar allt i sin väg.
Jag är en människa som försöker tänka själv, utan att tro att jag bär på den enda sanningen, eller att jag ens har rätt i någonting. Min tanke är kanske just nu att försöka förstå alla vinklar och sammanhang med logik och sunt förnuft. Men i morgon kanske jag blir så arg när jag läser något i någon tidning att jag bara ger upp. Jag känner hur min kropp och mitt sinne ger upphov till en flämtning som rensar krafterna och gör kroppen till ett skal. Ibland orkar man inte känna någonting utan förlamas. Nästa dag blir det kanske vrede istället. Ilska mot maskineriet som mosar en. Men vad jag än känner så återgår det alltid till det tomma skalet. Känslan av att hänglåset hakas på min mun.
Om någon vill veta vilken sida jag står på så står jag inte på någon sida alls. Jag står nämligen på huvudet. Snurrandes.
Jag är inte Sverigedemokrat. Detta beror på att jag inte håller med Sverigedemokraterna i de flesta frågor. Men jag är glad för att demokratin slutligen segrade trots att hela etablissemanget stretade emot. Dagen då David vann mot Goliat. Tiden före valet 2010 är det mest hårresande jag varit med om. Dock så är jag ung och har ju inte varit med om så mycket. Men jag har redan hunnit med att bli en ond människa. Måtte djävulen ta mig.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
