DO Det har stormat rejält kring Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna under de senaste dagarna. Sågningarna har varit många och skoningslösa. Senast igår rapporterade vi om två debattartiklar på Newsmill som instämmande deltog i sågningen efter Hanne Kjöllers artikel i DN i fredags. Nu sällar sig ytterligare en sansad röst röst till skaran med sågen i högsta hugg.
Lennart Matikainen, författare mm, inleder sitt alster med att konstatera att Sverige är världsmästare i anpassning och att lika illa som det är när en människa försöker bli älskad av andra, genom att ständigt göra om sig och bli som man tror andra vill man ska vara, likadant har Sverige arbetat hårt på att förfula sig själv och tro att detta är vägen till frihet.
Alla rekord slås nu av DO som på ett fullkomligt galet sätt bevisar varför vi ännu en gång visar världen hur rädda vi är för oss själva och skäms för vår uråldriga kultur.
Som nämnts många gånger tidigare, har många fallit i fällan av anpassning, där våra gamla älskade sånger tagits bort, flaggan har gömts undan och Nationalsången visat sig vara rasistisk, om de som styr får bestämma. Nu när DO tar bort julen också, så ligger det ju helt i linje med självmordet på Sverige. När började detta självmord? Jag minns i mitten på 80-talet, när invandringen ökade enormt, när Sverige skulle bli världens samvete. En mängd politiker trodde sig kunna hjälpa de som behövde en tillflyktsort. De glömde bara en sak; HUR!
Med åren sedan dess har det som vi vant oss vid att mer och mer tagits bort. När nynazisterna började använda vår flagga, så blev den symbolen rasistisk. Lika snabbt förbjöd man vår egen sång, då den är så starkt kopplad till flaggan. Idas sommarvisa rök sen, den kunde ju också vara diskriminerande. Allt detta kan likställas med att om en nynazist stjäl min bil, så blir bilen i sig en rasistisk symbol. Hur galet får det bli?
Som terapeut har jag i många år arbetat med anpassning och medberoende och ser exakt samma tendenser nationellt. Just medberoende bygger på att man suddar ut sig själv, i ett desperat försök att vara omtyckt av andra, även i det negativa. Inom missbruk krävs behandling av anhöriga till de som missbrukar eller har det svårt. I inget fall har medberoende hjälpt den behövande. Tvärtom, när den som har det svårt får stadiga förebilder som visar vägen och står för sina egna värden, kan tryggheten komma in i den behövandes liv.
Nationellt har försök med anpassning nu nått ett gräns som är farlig. Alla försök att kritisera denna mekanism har lett till att kallas rasist. Detta vapen har använts så ofta, att själva begreppet är urvattnat. Ett stort misstag har begåtts, där man glömt bort sig själv och att fråga de behövande vad de behöver mest. Mina samtal med de nyinkomna handlar mycket om just detta. Många är förvånade över hur ett land kan överge sig själv så totalt. De har kommit hit fullt beredda på att ta seden dig de kommer, leva i en demokrati. Men de spillror som finns kvar har alla stämplats med diskriminering eller rasism. Likväl som vi alla som individer ska stå för våra egna personliga värden och lika mycket respektera andras, likadant ska landet Sverige visa sin kultur med rak rygg och parallellt se värdet med andras.
Först då kan vi känna respekt mot och med varandra, istället för att slå ner oss själva och andra på marken. Skäms DO, skäms ni styrande som med total okunskap om de mekanismer som hjälper eller stjälper, vågar sätta er över oss andras väl och ve. Den fega anpassar sig, den modiga respekterar sig själv och andra som vi är.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
