OPINION I en debattartikel på SVT Debatt den 11 augusti skyndar Samira Ariadad, skribent på den ”anarkistiska och samhällsomstörtande” tidskriften Brand, till försvar för de plundrare, mordbrännare och våldsverkare som nu ödelagt delar av London och andra engelska städer. Och Ariadad går längre än så – hon gestaltar dessa kravaller i ett revolutionsromantiskt skimmer och menar att det är så här man skapar samhällsförändring och får politiker att lyssna. Riktigt så snart efter den 22 juli och massmördaren Anders Behring Breiviks framfart trodde man kanske inte att man skulle behöva höra anarkistvänstern åter börja förhärliga våldet som politisk metod.
Den senaste veckan har boende och näringsidkare fått sina hem och butiker sönderslagna, utbrända och plundrade, oskyldiga har rånats, misshandlats och dödats och allmän egendom för miljardbelopp har ödelagts i några av de värsta kravaller England drabbats av i modern tid. Skyldiga till dessa illdåd är en gatumobb bestående av kriminella och asociala ungdomar. Som utlösande faktor och ursäkt för att löpa amok på detta sätt har uppgetts att en beväpnad smågangster sköts till döds i samband med att han skulle gripas, en risk som dock varje kriminell som tar ett vapen i sin hand rimligen bör räkna med.
I Brandskribenten Samira Ariadads huvud förvandlas detta meningslösa kriminella våld till en förlåtlig reaktion på ett klassamhälles orättvisor. Tyvärr är hon inte ensam om att enögt använda socioekonomiska analyser som ursäkter för den grova brottslighet och vandalism som nu drar fram över England. Däremot sällar hon sig till en mer marginell grupp när hon därutöver också utifrån en extremanarkistisk diskurs beskriver dessa våldshandlingar som ett legitimt politiskt verktyg, metoder som ”behövs för att något ska förändras” och ”det enda sättet att få politikerna att lyssna”.
Låt oss vara tydliga med att det som vi nu bevittnat i England inte är någon bred folkresning mot Cameron-regeringens offentliga budgetåtstramningar, som för övrigt inte ens har slagit igenom ännu. De som plundrat och lagt engelska stadsdelar i ruiner är en klick unga våldsverkare och självberikare, varav merparten troligen är identiska med dem som under årets övriga dagar håller den engelska ordningsmakten sysselsatt och de laglydiga medborgarna i skräck. De har inte stöd hos någon utom dem själva.
Alla utom de Ariadad-trogna inser att det inte finns någon politisk logik i att ge sig på sina grannar och lokala butiksinnehavare och låta dem betala priset för missförhållanden man anser att landets styrande politiker orsakat. Ett uns av trovärdighet kunde en tolkning av dessa upplopp som en politisk aktion möjligen ha haft om vi sett människor storma Palace of Westminster i stället för att stjäla TV-apparater, attackera 10 Downing Street i stället för att råna förbipasserande på deras mobiltelefoner och slå ut deras tänder.
Men dessa aktioner är inte politiska. Här finns ingen idé, ingen riktning, inget mål, bara en skenande mobb som urskillningslöst gått bärsärkagång och gett adrenalinet fritt spelrum. Mot sådan kriminalitet är det varje stats skyldighet att skydda sina medborgare. Premiärminister David Camerons kompromisslösa fördömande och beslut att ge polisen fria händer och alla tänkbara resurser är därför, i motsats till vad somliga vill göra gällande, berömvärt. Det är också det petitionsinitiativ som yrkar att våldsverkarna nu ska vräkas från sina hem och fråntas sina socialbidrag.
Om man ska klandra Englands regering för något så är det i så fall för att den gjort för lite för sent, att upploppen tilläts fortgå så länge som de gjorde. Det har kostat väldigt många människor väldigt mycket, några till och med livet. Man borde ha utfärdat undantagstillstånd från dag ett och gett polisen välbehövigt militärt understöd. Då hade mycket mänskligt lidande och materiell förödelse kunnat undvikas. Först nu har Cameron aviserat sådana militära insatser inför eventuella nya upplopp. Kritseras kan också Cameron-regeringens sparbeting för polisväsendet och att buset ofta är tyngre beväpnat än polisen.
Om det, som Ariadad gör gällande, verkligen vore fråga om en politisk aktion skulle det dessutom vara ännu allvarligare. Våld mot oskyldiga, urskillningslös vandalisering, plundring och mordbrand kan inte politiskt rättfärdigas ens i en gängse anarkistisk och revolutionsromantisk kontext. Om dessa handlingar är politiska, då finns bara ett namn för dem – terrorism. Ariadads vulgärtolkning av anarkismen torde få denna rörelses anfäder från Zenon och framåt att vända sig i sina gravar.
Baader Meinhof-ligan, Al Qaida och varje annan terroristcell i historien har, trots vitt skilda ideologiska hemvister, rättfärdigat sina vålds- och terroraktioner med argument liknande de Ariadad använder – ”det är det enda sättet att få politikerna att lyssna” och ”det är metoder som behövs för att något ska förändras”. Den norske massmördaren Anders Behring Breivik kallade sina handlingar ”grymma men nödvändiga”. Den formuleringen ligger mycket nära den syn på det politiska våldet som Ariadad ger uttryck för i sin artikel.
Den som väljer våldets och terrorns väg hör i ett demokratiskt samhälle inte hemma i politiken utan i fängelse. Om man som Ariadad med ord förkastar de demokratiska spelreglerna, om man politiserar de bakomliggande avsikterna med att begå grova våldsbrott mot oskyldiga och därmed legitimerar terrorism, då har man diskvalificerat sig för att delta i det demokratiska samtalet. Ariadads artikel borde inte ha publicerats. Den tangerar stämpling till brott och uppvigling, något som Ariadads tidning av JK för övrigt åtalats för tidigare.
Alla vi som brinner för politik upplever oss sitta inne med de djupaste insikterna om hur man skapar ett gott samhälle. Från vänster till höger är vi alla lika övertygade om att vi har löst världsproblemen och känner samma frustration över att inte alla andra kan se det vi ser och inte låter sig övertygas av våra argument. Precis som Ariadad tror vi alla att jorden skulle vara en mycket bättre plats att leva på om just vi fick bestämma.
Ariadad tar revolutionshistoria till hjälp för att skapa ett romantiskt skimmer kring dem som idag underifrån tar våldets politiska genväg till makten. Men revolutionsromantik är precis lika förljugen som all annan krigsromantik och i den verklighet som döljer sig där bakom finns inte mycket uppbyggligt att hämta. Varje ideologi som i historien använt våld har haft sina historieskrivare som glorifierat den egna våldsanvändningen och demoniserat motståndarens. Våldets och den självutnämnda överhetens princip har med nedslående resultat prövats även i när- och nutid av militärjuntor, kommunister och islamister.
Därför har vi i vår del av världen i modern tid börjat tillämpa och vidareutveckla något som de gamla grekerna kom på och som kallas för demokrati. Där har ordet ersatt våldet och makten tillkommer tidsbegränsat den som med argumentation kan tillförsäkra sig flest röster hos folket i allmänna val. Det fungerar inte alltid perfekt men ändå avgjort bättre än det nyss nämnda alternativet.
Förhoppningsvis blir också Samira Ariadad med tiden politiskt torr bakom öronen, lägger bort sin juvenila våldsanarkism och samhällsomstörtande revolutionsromantik och fogar sig i demokratins, i ordets bästa och mest bokstavliga bemärkelse, blodfattiga vardag. Här kan vi vara oeniga om allt utom att de demokratiska spelreglerna måste följas och att våldet är bannlyst. Det finns förstås också de som aldrig når den insikten, som fastnar i bilden av sig själv som förklarad frälsare med vapen i hand – den senaste i raden av dessa hette Anders Behring Breivik.
Mats Dagerlind – Demofon
svtdebatt.se/2011/08/upplopp-enda-sattet-att-fa-politikerna-att-lyssna/
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
