TERRORDÅDEN I NORGE Mats Dagerlind, bloggare på Demofon.se och författare till ett antal insändare på PI, skriver i dag på Newsmill om terrordåden i Norge och hur vänstern nu tar tillfället i akt att rikta anklagelser mot Sverigedemokraterna och liknande partier, något han kallar ”vämjeligt”.
PM Nilsson anser att Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna utgör lika farliga radikaliseringsmiljöer som de moskéer där islamismen predikas [länk]. Det är ett påstående som saknar empirisk grund. Nilsson kan möjligen ha kommit till den slutsatsen genom att låta sig förledas av statistisk desinformation som spridits i media.
Den obekväma sanningen är att den form av terror som skördat i särklass flest dödsoffer de senaste 10 åren – också i vår del av världen – är den islamistiska. I Europa och USA sammantaget är den islamistiska terrorn ansvarig för hela 97% av alla som dött till följd av terrordåd [länk]. Begränsar vi oss till Europa är siffran 91% och om vi inskränker oss till endast Västeuropa blir den ändå hela 79%. Anders Behring Breivik har med sina ohyggliga handlingar givetvis påverkat den här statistiken men knappast ställt den på huvudet.
När Sveriges kulturrelativister nu smäller champagnekorkarna för att terroristen i Norge var etniskt norsk, blond och blåögd kan det vara på sin plats att påminna om dessa siffror och att vi i Sverige så sent som för ett halvår sedan hade en egen bombman, den islamistiske självmordbombaren Taimour Abdulwahab, vars attentat i centrala Stockholm kunde ha krävt åtskilliga människoliv och orsakat lika stor förödelse som Breivik nu gjort i Oslo om stockholmarna inte haft änglavakt och Abdulwahab varit en något skickligare bombtillverkare.
[...]
Man ska också hålla i minnet att Fremskrittspartiet inte är någon marginell extremistgrupp utan Norges näst största politiska parti med en parlamentarisk representation på nästan 25%. Om man hävdar att Breiviks medlemskap i Fremskrittspartiet varit en avgörande orsak till att han mördat närmare 100 personer innebär det extrapolerat att man också påstår att en fjärdedel av Norges befolkning är tickande bomber och potentiella massmördare.
Med ett minimum av tankeansträngning inser man att varje påstående om kopplingar mellan demokratiska partier i Norge, Sverige och Danmark och terrorism bara är kvalificerat trams och gemen smutskastningsretorik. Att antyda att en uppburen politiker som Siv Jensen skulle befinna sig på samma nivå som den terrorstämplade norske islamisten Mullah Krekar är inget annat än oförskämt och ärekränkande. Med absurd skenlogik av det slag PM Nilsson använder sig av kan man lika gärna hävda att det är de norska muslimerna som radikaliserat Breivik – det är ju den höga förekomsten av muslimer i Norge som provocerat Breivik till att begå massmord på socialdemokrater.
[...]
Om PM Nilsson verkligen menar att umgänge med Siv Jensen gör män till massmördare, då antar jag att han i sin nästa artikel kommer att varna för hur det bara är en tidsfråga innan Mustafa Can apterar en bomb utanför Rosenbad och sedan ger sig ut för att ta hundratalet SSU-ungdomar av daga. Enligt egen utsago har ju Can haft ett intimare umgänge med Jensen än någon annan.
[...]
Företrädare för Fremskrittspartiet, Dansk folkeparti och Sverigedemokraterna har naturligtvis precis som alla andra empatiska politiker fördömt dessa vansinneshandlingar och uttryckt sitt djupaste deltagande med det norska folket. Värt att nämna är att också på det som PM Nilsson och hans gelikar enligt sin lätt förvrängda värdeskala troligen betraktar som den svenska högerradikalismens högborg, nyhetssajten PI Politiskt Inkorrekt, brinner just nu ett ljus för de mördade i Norge med texten ”Våra tankar går till alla anhöriga, skadade och deras älskade som fick sätta livet till i dessa fruktansvärda och meningslösa dåd”.
Det finns skäl att erinra om att en av de bärande idéerna hos partier som Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet är den om ett samhälle befriat från politiskt, religiöst och kriminellt våld, ett samhälle där medborgarna kan känna verklig trygghet och där den demokratibefrämjande öppenheten i relationen mellan folket och de folkvalda som med dagens politik kringskärs kan återerövras. En sådan ideologi har inget med extremism att göra, tvärtom är den extremismens själva antites.
Det är stötande att insinuera att politiska ledare som Jensen, Kjærsgaard och Åkesson skulle tveka att fördöma sådana ohyggligheter som de vi nu bevittnat i Norge, att det skulle finnas något släktskap mellan dessa partiers demokratiska arbete och denne illgärningsmans mordiskhet och galenskap. Antydningar om att dessa partiledare i relation till det inträffande skulle ha något att be om ursäkt för, något slags ansvar för dessa illdåd, det är journalistiska bottennoteringar som man borde kunna förvänta sig att namnkunniga samhällsdebattörer avhöll sig ifrån.
Dessvärre kommer vi säkert att få se en hel del av sådan vulgärretorik framöver. Det har hittills varit mer regel än undantag att kulturrelativismens tillskyndare klistrat rasist- och nazistetiketter på Sverigedemokraterna och deras nordiska systerpartier. Man bör därför inte göra sig några illusioner om att de nu ska ha den politiska anständigheten att inte ge fredlig folkhemsnationalism skulden också för bombdåd mot demokratins hjärta eller att de ska avstå från att använda 85 mördade ungdomar som ett slagträ i sin gemena demoniseringsagenda mot etablerade riksdagspartier. Man kan bara hoppas att de när de ägnar sig åt dylika osmakligheter betraktas med den vämjelse av medborgarna som de förtjänar.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
