INSÄNDARE Från HBTQ-rörelsen och deras stödtrupper 
bland genusteoretiker, ytterlighetsliberaler och flumsocialister reses nu krav på att samhället bör inrätta ett tredje kön för att tillmötesgå den tusendels promille av befolkningen som av olika skäl inte vill identifiera sig med något av de två biologiska könen. Det framstår emellertid som orimligt att juridiskt göra genomgripande förändringar i något så fundamentalt som människans könsbestämning på grundval av ett försvinnande litet antal personers besynnerliga anspråk. Kravet på ett tredje kön är en genus- och queerteoretisk provokation mot det heteronormativa majoritetssamhället som har väldigt lite med legitima jämställdhetssträvanden att göra.
För några veckor sedan kunde man i Dagens Nyheters artikelserie ”Det tredje könet” läsa om 26-åriga Vio Szabo som är osäker på sin könsidentitet. Vio är på papperet och genetiskt femininum men upplever sig vare sig som kvinna eller man utan enligt egen utsago mer som en räv eller blandning av katt och hund. Vio vill därför att Sverige inför ett tredje juridiskt kön och vill dessutom inte bli kallad för ”hon” eller ”han”, utan för ”hen”.
Det framgår inte om detta ”hen” och tredje kön i så fall är tänkt att vara ett neutrum, en lika blandning av de två biologiska könen eller något helt annat. Än mer oklart är varför hela samhället ska anpassas efter och Sveriges lagstiftande församling involveras i en så marginell grupps privata psykiska identifikationsproblematik att den inte ens går att mäta i promille av den totala populationen.
Är intima könstillhörighetsgrubblerier verkligen en samhällsangelägenhet? Görs de inte bara till detta av personer som valt att använda den sexuella identiteten till att revoltera mot det etablerade och som i en kombination av urban alienation, narcissism och exhibitionism upplever ett inre tvång att ropa ut till oss andra i samhället vilka de är och tvinga oss att bekräfta dem? Bör vi legitimera marginella genuspolitiska lobbyisters uppförstorade självbild genom att låta dem få ett så här oproportionellt stort utrymme i debatten? Och finns det över huvud taget en lösning på paradoxen att tillfredsställa personers krav på att inkluderas i samhällsgemenskapen vars självidentifikation tycks oupplösligt förbunden med dess motsats – upplevelsen att stå utanför, att vara diskriminerad, att tillhöra en subkultur?
Ingen hindrar Vio från att i strid med den biologiska vetenskapen uppfatta sig själv som en ”hen” bortom de två biologiska könen eller ens att identifiera sig som tillhörig en annan art än homo sapiens. I egenskap av sitt vice ordförandeskap i RFSL:s ungdomsförbund kan man också förmoda att Vio redan är upptagen i en HBT-subkulturell gemenskap där hen kan bli bekräftad av andra på precis det sätt hen vill. Detta förefaller vara en rimlig avvägning av tolerans och ömsesidig respekt mellan det heteronormativa majoritetssamhället och marginella minoritetsgrupper.
Vio har också en flickvän. Hon heter Nova. Det har hon troligen inte alltid hetat. Nova föddes nämligen som pojke men var inte nöjd med det, så han gick till doktorn och bad att få byta. Det fick han och är numera alltså en hon. Fast ändå inte riktigt, för även om Nova idag är folkbokförd med en jämn i stället för udda ordningssiffra i personnumret och ser ut som en kvinna såväl med som utan kläder så kan hon inte föda barn, har fortfarande en mans kromosomuppsättning och får troligen ta starka hormonella preparat för att hålla tillbaka skäggväxten och för att bröst och kvinnliga kroppskonturer inte ska försvinna.
Nova är i någon mening således mest en illusion av en kvinna och hennes liv något av en lögn där hon bedrar både sig själv och omvärlden med läkarvetenskapens benägna hjälp. Ett kirurgiskt könsbyte ter sig väl så kontroversiellt som någonsin artisten Michael Jacksons rasbyte och är därför inte självklart något som samhället bör sanktionera. Få ifrågasätter nog att Jacksons oupphörliga plastikoperationer var något destruktivt och tragiskt, ett symptom på en patologiskt vilsen identitet och ett slags missbruk och fåfäng fata morgana-jakt utan ände som knappast gjorde honom mer hel och lycklig.
Jag tror det kan vara nyttigt att anlägga ett mer psykiatriskt perspektiv också på dem som desperat och under alltmer spektakulära uttrycksformer jagar efter en ny könsidentitet. Betraktar man fenomenet som ett destruktivt tvångsmässigt beteende blir slutsatserna om hur samhället bör förhålla sig och agera för att bäst stödja dessa individer helt andra än det reservationslösa bejakande och tillmötesgående som politisk korrekthet idag påbjuder.
Jag stärks ytterligare i den tron när jag i DN:s artikelserie läser om Immanuel som föddes som flicka men nu kirurgiskt har konverterat till man. Immanuel har den neuropsykiatriska dubbeldiagnosen ADHD och Aspergers syndrom. Det innebär att han har svårt att tolka andra människors signaler och förstå sociala konventioner, däribland könsroller och könsrelaterade beteenden och attribut. På sina barnteckningar försåg exempelvis Immanuel (som då troligen hette något annat) ofta flickor med skägg.
Frågan som inställer sig är förstås om det är medicinskt indikerat eller ens etiskt försvarbart att låta en person genomgå ett könsbyte om önskemålet kan härledas till en sådan psykiatrisk diagnos som Immanuel har. Eftersom Immanuels operation utfördes i Sverige bör man kunna avkräva utredande läkare, psykologer och inte minst Socialstyrelsen i egenskap av tillsynsansvarig myndighet ett svar på den frågan.
Vio och Nova funderar nu på att skaffa barn. Vio är nämligen inte mer ”hen” visar det sig än att det går bra att bli en ”hon” under nio månader för att vara gravid och förlösa ett barn. Nova är å sin sida inte heller mer kvinna än att hon kan agera man och pappa till barnet genom att låta Vio insemineras med sperma som hon/han var förutseende nog att frysa in på en klinik i utlandet före könsbytet.
En del av oss (troligen en majoritet av Sveriges befolkning) är fortfarande så konservativa att vi tror att ett barn behöver en förälder vardera av de gamla vanliga könen för att utvecklas till en trygg och harmonisk individ. Vad har då Vio och Nova att säga till oss som ställer oss lite avvaktande till sociologiska experiment och nymodigheter som regnbågsbarn? Jo vi får veta att deras barn kommer att växa upp i en genusmedveten familj och fostras till en liberal syn på vad kön är för något. Hur många av oss tveksamma som känner oss lugnade av det beskedet låter jag vara osagt men för egen del upplever jag inte spontant att detta barn är någon jag skulle vilja byta uppväxt med. Och det är väl barnets perspektiv som bör vara det centrala här.
Det är oklart om Vios och Novas identitetskriser kan tillskrivas biologiska orsaker, t ex hormonella rubbningar, eller om de härrör från sociala trauman. Det troligaste är kanske att det rör sig om ett olyckligt samspel mellan arv och miljö. Men lyfter man blicken så ser man också något annat, nämligen att könsbestämningsbekymmer av det här slaget bara är ännu ett symptom – om än ett lite udda sådant – på ett mer allmänt problem i det moderna samhället.
Människan lever i allt större utsträckning i storstadsmiljöer i populationer långt bortom de 150 individer som är hennes naturliga flockstorlek där hon inte enkelt kan erövra någon stark eller unik social identitet. Det kan ge upphov till känslor av alienation och ett behov av att kontrastera. Det gäller i synnerhet under ungdomens sturm und drang-period då vuxenidentiteten ska formas ur ett kaos av motstridiga känslor i en värld full av motsägelser. Detta behov av att revoltera, att synas och bryta av från normen kan ta sig olika uttryck.
Det kan ibland också kanaliseras till den sexuella identiteten. Att vägra vara vanlig i sin sexualitet kan skänka individen tillfredsställelsen av att vara en unik person. Länge räckte det med att vara lite promiskuös, kinky eller homosexuell för att skapa kontrast och provocera. Nu när gruppsex, S&M och homosexualitet inte längre är några ögonbrynshöjare och nästan uppfattas som en del av etablissemanget och normaliteten, då måste den som vill använda sig av den sexuella identiteten som markör skruva det hela ett varv till. Så uppstår behovet av att vare en ”hen”, en önskan om att tillhöra det tredje könet, en åstundan efter identifikation med arten Vulpes.
Anta att vi lagstiftar om ett tredje kön, hur länge dröjer det då innan kraven kommer på ett fjärde och ett femte? Somliga vill kanske inte ha något kön alls, andra kanske vill ha flera kön samtidigt. Ytterligare någon kanske vill vara riksdagsman i veckorna men femme fatale på helgerna. Kanske bör vi införa steglöst variabel könstillhörighet i folkbokföringen med en procentskala där man kan pricka in sig själv, t.ex. 30% man och 70% kvinna, med möjlighet till uppgiftsändring på särskild blankett eller via Internet.
Men har vi ens då helgarderat oss så att ingen liten grupp i samhället kan hävda att de fallit mellan stolarna och påstå sig vara diskriminerad? Troligen inte. Den här problematiken bottnar, som jag tidigare antytt, nämligen inte så mycket i förekomsten av reella diskriminerande strukturer i samhället. Det handlar i stället om en grupp människors behov av att frammana sådana strukturer, att formulera imaginära samhällsproblem där inga reella finns i syfte att ge en ogrundad upplevelse av att vara diskriminerad och kränkt en legitim strukturell klädnad.
Det framstår också som en smula paradoxalt att göra så stor sak av könstillhörighet när man bekänner sig till en diskurs med starka rötter i feminismen vars grundläggande lärosats uttrycker att vi alla är lika och att kön inte bör spela någon roll. Vore det inte mer logiskt om de som upplever könsaccentueringen i samhället som begränsande arbetade för att tona ned könets betydelse och dess markörer i olika sociala sammanhang i stället för att komplicera bilden ytterligare genom att skapa nya abstrakta kön, nya könsmarkörer och mer av könsbaserad juridisk differentiering?
Mats Dagerlind – Demofon
Länkar
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/jag-vill-vara-hen–inte-hon-eller-han
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/jag-ar-blind-for-konsroller
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
