INSÄNDARE Häromdagen fick jag ett samtal ifrån min mor. Hon ringde för att berätta att morfar hade fått en hjärtinfarkt på sitt demensboende och blivit intagen på sjukhuset. Jag sätter mig på bussen för att genast åka dit. När jag anländer ligger morfar ensam i sitt rum och kippar efter andan. Hjärtat orkar knappt slå och jag kan inte föreställa mig hur det kändes att ligga där och kämpa för att ta ett andetag. Jag räknade intervallerna mellan andningsuppehållen och den kraftigt efterföljande kampen för att få luft till 0,25 – 0,45 sec. Det kändes obekvämt att bara sitta där och inte kunna göra något för honom så jag bad personalen att ge honom morfin eller vadsomhelst, huvudsaken att man gav honom någonting. Personalen sa att läkaren skulle komma så fort de fick tid. Timmarna gick men ingen läkare kom…
Morfar låg där i sängen och skakade, kämpade för luft och tittade på mig. Han försökte säga någonting, men jag kunde inte förstå vad han sa. Jag fick känslan av att han kvävdes till döds och försökte med sina sista krafter att säga något. Vad vet jag inte, kanske en bön om hjälp?
Under hela min vistelse med morfar återkom en tanke om och om igen. Detta kan och kommer att låta småsint, men jag tänkte på de ensamkommande "barnen" som får en god man, boende och en personaltäthet på 1/1 och här låg min morfar döende och på grund av besparingar så kunde inte ens en läkare komma och ge honom morfin.
Jag talade med personalen sent på natten och de sade återigen att läkaren skulle komma så fort denne fick tid. Nu följer ett beslut som jag djupt ångrar idag. Sent som det var bestämde jag mig för att gå hem och sova lite för att sedan återkomma dagen efter. Då fick jag veta att morfar avlidit under natten på sjukhuset. Jag åker dit för att hämta hans saker och för att prata med personalen. Jag frågade då när läkaren kom och gav morfinet.
Det visar sig då att morfar fick sitt morfin 30 minuter innan han dog, en klen tröst. Jag frågar därefter om någon i personalen satt med honom när han dog, svaret blev nej! Jag känner hur tårarna börjar rinna med tanken på att morfar i sin sista stund låg helt själv i plågor och tynade bort i ett mörkt rum på sjukhuset ensam.
Jag klandrar inte personalen, de är underbemannade och de gör vad de kan. Jag klandrar politiker som hela tiden prioriterar fel! Och jag klandrar givetvis mig själv som gick! Och lämnade min morfar ensam att dö, men det finns ingenting jag kan göra åt det nu. Jimmie Åkesson har verkligen rätt när han talar om sveket mot våra äldre! De som byggde det här landet, vad har vi gjort med med det arv de lämnade efter sig?
Besparingar! Ja, på skola, sjukvård och omsorg, men när får vi någonsin höra att vi skall spara på invandringen? Jag vill inte längre vara med och finansiera det här vansinnet.
/ Moder Svea
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
