Cordelia Edvardson och årets julklapp?
.
INSÄNDARE Cordelia Edvardson är en journalist på Svenska Dagbladet med ett gripande levnadsöde. Cordelia är av judisk börd, och överlevde koncentrationslägret Auschwitz. Hon kom som sextonåring till Sverige efter andra världskriget 1945. Idag är Cordelia 81 år gammal, men fortsätter skriva krönikor för SVD.
Problemet för såväl Cordelia som hennes arbetsgivare är, att för varje år som går, blir det allt färre läsare som önskar ta del av hennes krönikor. Antalet prenumeranter tynar bort. Svenska Dagbladet är den tidning som tillsammans med Skånska Dagbladet erhåller det ojämförligt största statliga presstödet i Sverige. Tidningen har med andra ord inte tillräckligt med betalande läsare för att upprätthålla sin redaktion, och därför måste vi skattebetalare använda en del av vår egen arbetstid till att hålla Cordelia och hennes medarbetare under armarna.
Här uppstår problemet. Vi blir allt färre som läser Svenska Dagbladet, men likväl betalar vi Cordelias lön. Nog kan man med fog påstå att vi då kan kräva av tidningens redaktionsledning att det som publiceras åtminstone uppnår en viss nivå av saklighet? Tyvärr är så inte fallet. Tvärtom, den senaste kolumnen Cordelia skriver för tidningen tillhör det mest onyanserade och förljugna som hittills tryckts på papper.
Måhända har Cordelias egen historia förblindat henne till den milda grad att hon inte kan se klart och nyktert på flyktingproblematiken? Det kan man naturligtvis ha både sympati och förståelse för, men det är därför det finns något som heter tidningsredaktör – en redaktör som givetvis borde ha stoppat smörjan innan den nådde pressarna.
I krönikan "Klapp för finsmakare ger sur eftersmak" försöker Cordelia sig på det gamla tricket att skuldbelägga en hel nations medborgare genom att indirekt kalla oss svenskar för kapitalistiska svinpälsar med avsaknad av både hjärta och empati. Betänk då att det finns inget folkslag på denna jord som skänker bort mer arbetstid och pengar på att hjälpa andra utanför våra egna gränser än just svenskarna.
Svenskarna, slavar under världens högsta skattetryck, är världsmästare på dyr och generös invandring, flyktingpolitik, utländskt bistånd och insamling på TV-galor. Vi slänger pengar på korrupta afrikanska diktatorer, vi öser pengar på serbiska romer i Rumänien och Serbien, vi ger till höger och vi ger till vänster.
Vänstermedias ihärdiga indoktrinering har gått så långt, att vi svenskar redan från födelsen blivit så pass hjärntvättade att vi numera till och med ger bort vårt eget land, kvarter efter kvarter, stadsdel efter stadsdel, stad efter stad. Alltmedan omvärlden med häpna blickar beskådar hur vi självmant monterar ner den välfärd våra mor- och farföräldrar mödosamt slet ihop.
Hur går då Cordelia tillväga för att utdela sin senaste kollektiva käftsmäll? Jo, hon fabulerar ihop en historia om den mest lyxiga och onödiga julklapp som tänkas kan, en champagnesabel, och ställer denna luxuösa tingest mot somaliska ensamkommande flyktingbarn. Syftet är givetvis att påvisa hur vi övergödda svenskar gott och väl kan strunta i att konsumera rysk kaviar och gåslever, för att istället öppna den redan vidöppna portmonnän än mer för att ta emot ytterligare somaliska flyktingar.
Att Sverige, med 0.7 procent av västvärldens befolkning, redan tar emot mer än 26 procent av somaliska flyktingar, har liksom ingen betydelse i sammanhanget. Att ytterst få svenskar planerar att lägga sina surt förvärvade slantar på champagnesablar är irrelevant. Att många av oss bågnar under räkningar och i själva verket är oroliga för hur den privata ekonomin ska klara sig genom de stundande helgerna utan att fullständigt haverera – det mina vänner, det är endast ett utslag av ren och skär egoism. Enligt Cordelia.
Med detta sagt, släpper jag fram Cordelia i all sin iver att ge just dig ett dåligt samvete inför julen:
En familj jag känner har beslutat att ingen klapp får kosta mer än 635 kronor, gärna mindre. Hur man har kommit fram till just denna summa vet jag inte. Kanske fick man syn på en annons som erbjuder "Julklappar för finsmakare". Som ett exempel på sitt utbud visar man en champagnesabel. "Trevlig pryl att ge bort till morfar. Pris 635 kr", upplyser texten.
[..]
Sist men inte minst krävs det kanske en champagnesabel för att skära sig igenom byråkratins problem med ensamkommande somaliska flyktingbarn och flyktingar som nu tvingas att gömma sig efter att ha fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.
En som kan det är Ylva Mårtens i radions P1. Hennes reportage ger kött, blod och tårar åt "regelverkets" oantastliga lagrum. Ingen, utom benhårda paragrafryttare, lär kunna värja sig mot sin egen förtvivlan när 15-årige Abdirahman ger uttryck åt sin längtan efter sin mor och sina syskon. De har fått avslag gång på gång.
Modern kan inte styrka sin identitet, påstår de som makten haver. Så sant, så sant. I familjens hemland, Somalia, råder det sedan 20 år krigstillstånd. All offentlig verksamhet har brutit samman. Varken födelseattest eller pass kan utställas. Dessutom finns risk att hamna hos en representant från "fel" krigsherre.
Men visst har Abdirahmans mor en identitet. Hon är mor till nio barn, hon är svårt sargad och traumatiserad. Man blir det när en son mördas av rebellerna, den äkta mannen avlider efter ett överfall av samma, eller någon annan rebellgrupp och porten till vad hon tror är paradiset förblir obönhörligen stängd. God jul!
Cordelia, här kommer en liten julhälsning till dig själv:
Du har fel, Cordelia. Fler än "benhårda paragrafryttare" kan värja sig mot ditt trams. Vi går inte på sådan här förljugen smörja längre. Vi tror helt enkelt inte på att du känner en familj som lagt julklappsgränsen vid just 635 kronor så att du skulle kunna använda det i en artikel om en champagnesabel som "råkar" kosta 635 kronor. Jag önskar att jag skulle kunna skriva "nice try", men då skulle även jag kunna bli beskylld för att skriva förljugen smörja.
Vi vet dessutom, att det faktum att modern inte kan identifiera sig för svenska myndigheter, beror på att den somaliska familjen har lyssnat och lärt sig av de flyktingsmugglare som i detalj delar med sig av instruktioner för hur man på bästa sätt ska erhålla permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det är inget som "makthavarna påstår" – det är dagens obehagliga sanning.
År 1997 saknade 34 procent av dem som sökte asyl i Sverige passhandlingar, det vill säga pass, vissa identitetskort eller körkort. I dag saknar över 90 procent av denna persongrupp passhandlingar. Men de hade dessa papper i fickan när de steg på planet, eller passerade otaliga gränser innan de dök upp här i Sverige. Cordelia, jag uppmanar dig att läsa följande artikel (och kanske använda den informationen till din nästa krönika? Inte det?): "Arabisk utbildning: Hur man fuskar till sig PUT".
Vi blir allt fler som både inser och anser att om man får "avslag på avslag" från världens mest generösa migrationsmyndighet så finns det fler alternativ än att "tvingas gömma sig" – ett är exempelvis att respektera Sveriges lagar och söka asyl i ett av alla dessa europeiska länder man passerade på vägen upp till det kalla nord.
Vi är trötta på att skänka pengar till Rädda Barnen endast för att få se att våra pengar inte går till att rädda barn, utan till flygbiljetter för anhöriga som flygs in till Sverige utan flyktingskäl. Vi är trötta på att Rädda Barnen tipsar illegala invandrare hur de ska lyckas klamra sig fast i vårt land och vår välfärd.
Vi svenskar ger och ger och ger, men får aldrig någon tacksamhet tillbaka. Vi får däremot våldtäkter, misshandelsdomar och åldringsrån i större kvantiteter än någon annan nation. Vi svenskar bevittnar dagligen hur vi utnyttjas av samvetslösa invandrare som skor sig på vår godhet och otroliga naivitet. Vi är trötta på bidragsfusk med assistentbolag som kan uppgå till tio miljarder kronor, varav ett tiotals miljoner tros ha gått till Al-Qaida.
Vi ser ett Migrationsverk som spräcker sin ständigt växande budget och aldrig ställs till ansvar för detta. Tvärtom belönas misslyckandet med ytterligare hundratals miljoner för att ta emot ytterligare "flyktingar" som i många fall kommer direkt från från andra EU-länder.
Vi möts av ständigt växande krav från muslimska kravmaskiner, som fått en fristad i Sverige, på att omfamna den barbariska kultur de en gång "flytt" ifrån. Lyckligtvis fick vi inte ta del av Taimour Abdulwahab al-Abdalys tidigarelagda julklapp till svenska folket – en julklapp som gavs som tack för att vi tog emot honom och hans familj med öppna armar när de flydde från Saddam Husseins terror.
Med dessa ord, Cordelia, önskar jag dig en riktigt God Jul och förhoppningar om att du får ett riktigt Gott Nytt År. Jag hoppas att du under 2011 kan lyfta blicken bortom din lägenhet på Kungsholmen i Stockholms innerstad och se att det finns mängder av svenskar ute i landet som är livrädda för att de inte ska orka mäkta med högre boräntor och astronomiska elräkningar. De 800,000 fattigpensionärer vi har i Sverige har inte champagnesablar på sina önskelistor, det kan jag lova dig.
Och till Svenska Dagbladets chefredaktör vill jag säga: ryck för Guds skull upp er, så att ni överlever åtminstone ett par år till. Sluta med dessa slaskartiklar. Denna typ av artiklar gör det bara svårare för era prenumerationssäljare som ringer upp oss 100,000-tals svenskar som så sakteligen börjar vakna upp ur dvalan. För det kommer obönhörligen en dag när vi svenskar resolut vägrar att slussa hundratals miljoner av våra gemensamma skattemedel till förmån för en norsk vinstdrivande mediekoncern. Den dagen går Svenska Dagbladet i graven med den svenska flaggan halad.
/Theodor
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
