INSÄND ARTIKEL I sämsta fall är denna artikel den viktigaste du någonsin kommer att läsa. I bästa fall är den bara ett resultat av för många konspirationsteorier. Men fråga dig själv om du har råd att chansa. De senaste veckornas händelser har förändrat mitt liv. Jag har aldrig stött på så mycket hat, förföljelse och lögner från politiker, journalister och andra människor som säger sig vara demokrater, solidariska och toleranta. För någon vecka sedan hörde jag unga människor som skulle gå och protestera mot "rasismen" och talade om evenemanget som vore det en avrättning, där föremålen för rasismen hade avhumaniserats. De som jag trodde var sansade människor hade nu skalat av sig skinnet och ut kröp gröna ödlor som hämtade från åttiotalsserien "V". Sverige har också begåvats med en ny sport; SD-knackning.
Plötsligt är det ingen som längre kommer ihåg att vi kunde ha fått diktaturkramare som Lars Ohly och Kalle Larsson i regeringen eller att företrädare för islamska organisationer har fällt uttalanden, bland annat om kvinnors plats i samhället, som går stick i stäv mot allt vad en modern demokrati ska stå för.
Fråga er vad denna rädsla och detta hat beror på. Det handlar ju bara om ett litet parti som kanske inte kan, eller inte kommer att tillåtas, påverka riksdagsarbetet. Ett litet parti vars invandringspolitik knappt skiljer sig från merparten av länderna i övriga Europa eller den invandringspolitik som rådde i Sverige så sent som 1989–1991 (mer om detta längre ner).
Jag har studerat Sverigedemokraternas Invandringspolitiska program ett par gånger och min enda invändning är att partiet poängterar assimileringstanken lite väl mycket. Men i dagens Sverige är det inte helt fel att hävda att det är svenskarna som tvingas integreras (precis som Mona Sahlin lär ha sagt) eller åtminstone ge avkall på mångåriga traditioner.
Nej, jag har inte glömt Sverigedemokraternas förflutna, men partiet startade samma år som Vänsterpartiet hette Vänsterpartiet Kommunisterna (Vpk) och hyllningskörerna till Kuba, Kina, Sovjetunionen, Östtyskland och allt vad de hette ekade i partihögkvarteret. Till skillnad från Vänsterpartiet, som är tillbaka i sitt gamla testuggande efter att Gudrun Schyman och Johan Lönnroth lagt av, så har Sverigedemokraterna åtminstone utvecklats som parti.
Svaret på varför vi fått ett infernaliskt hat mot SD är förmodligen att det finns för många som har för mycket att förlora. Det gäller framför allt riksdagspartierna och media men också den kraftigt växande flyktingindustrin (inklusive advokater och psykologer), statliga institutioner (som Brottsförebyggande rådet och SOM-institutet), organisationer och föreläsare som lever på att predika rasism (inte om den omvända rasismen eller rasismen mellan olika invandrargrupper, för den existerar förstås inte …) med flera.
Jag är inte förvånad för vi talar om en politisk adel som gjorde allt för att mörklägga den så kallade Bordellhärvan på sjuttiotalet och inte heller har tillåtit någon insyn i Stasiarkiven. Jag talar också om en politisk adel där man nästan måste vara mördare eller våldtäktsman för att hamna utanför; hur illa du än sköter dig och hur många miljarder av skattebetalarnas pengar du lyckas slösa bort så finns det nästan alltid ett nytt jobb som väntar på dig.
Svenska politiker är inte dumma, möjligtvis bara en smula godtrogna, och merparten av dem inser säkert att massinvandringen inte håller i längden. De känner förmodligen till att inga eller bara ett fåtal nya jobb har skapats inom den privata sektorn på många år utan att ett annat har försvunnit. De inser också att bostadsbristen kommer att bli ännu mer akut om vi fortsätter att importera, säg 50–70000 människor per år.
Yngre läsare kanske inte känner till att politikerna redan i början av nittiotalet tjafsade om hur vi skulle underlätta integrationen och skapa fler jobb. På den tiden hade Sverige en handfull utanförskapsområden – i dag är de över hundra … Ändå står de där igen, tjugo år senare och ett hundratal utanförskapsområden "rikare", och likt papegojor på amfetamin upprepar samma mantra om att underlätta integrationen och skapa fler jobb. Ivrigt påhejade av media och med ett nyspråk, "Ensamkommande flyktingbarn", "papperslösa" (fast det heter visst "irreguljära flyktingar" numera), "antirasister" etc, som hade gjort Orwell grön av avund!
Än värre är att våra politiker ständigt upprepar att svenskar måste utbilda sig mer om vi ska hänga med i den internationella konkurrensen, samtidigt som de importerar mängder av människor som inte ens har gymnasieutbildning eller i värsta fall är analfabeter. Lägg därtill att mer än 90 procent av de asylsökande varken kan visa upp ID-handlingar eller är flyktingar enligt FN:s konvention.
När politiker i princip samtliga europeiska länder börjar inse att för stor invandring leder till problem, både ekonomiskt och kulturellt, så fortsätter massinvandringstågen att rulla in på perrongerna i landet Extrem.
Kort sagt: det är en ekvation som inte går ihop hur man än räknar och när alltfler dessutom börjar ifrågasätta om det verkligen kommer att råda stor brist på arbetskraft inom några decennier (om det nu mot förmodan blir så, varför väntar man då inte med importen tills det börjar bli aktuellt?) så börjar alla varningssignaler i min hjärna blinka. Det är helt enkelt inte ett värdigt beteende från politiker som säger sig vara demokratiska. Ovanstående handlingar påminner mer om hur det går till i en demokratur.
I bästa fall handlar det bara om politikersjukdomen Snällism, där pionjären på området var Bengt Westerberg. Sajten Exit Folkhemssverige har på ett utmärkt sätt redogjort för Westerbergs fula spel bakom kulisserna i början av nittiotalet. Hur ett parti med bara 9.1 procent av rösterna och med ett motstånd mot utökad invandring från 67 procent av svenska folket ändå fick fullmakt att öppna alla dammluckor.
Det mest intressanta är kanske det så kallade Luciabeslutet. Jag citerar från Exit Folkhemssverige:
Vid slutet av 1989 ansåg regeringen (Socialdemokraterna) att man hade nått taket. Landet hade inte mottagningskapacitet för flera. Den 13 december beslutade därför regeringen att tills vidare endast ta emot asylberättigade, inga de facto-flyktingar eller värnpliktsvägrare. Det skulle ha blivit ytterst kostsamt och fysiskt svåradministrerat med en fortsatt ökad tillströmning av asylsökande. Därför accepterade riksdagens majoritet hänvisningen till sviktande mottagningskapacitet. Folkpartiet ensamt protesterade. Samtidigt var begränsningen till konventionsflyktingar signaler som omvärlden uppfattade. Antalet asylsökande minskade avsevärt.
Det krävs ingen raketforskare för att inse att sossarnas beslut inte skilde sig speciellt mycket från Sverigedemokraternas nuvarande invandringspolitik. Vilket är ytterligare ett bevis på att allt snack om främlingsfientlighet bara är en skenmanöver från riksdagspartierna. De vill helt enkelt inte ha in en katt bland (de sju) hermelinerna, som kunde få den drillade valboskapen att börja ifrågasätta massinvandringens heliga evangelium.
På Exit Folkhemssverige kan vi också läsa om politiker som erkänt att man hade mindervärdeskomplex gentemot större länder, som tog sig uttryck i att visa övriga världen att Sverige skulle bli bäst på invandring. Vad annat var att vänta av företrädare för ett land som kritiserar andra länders brist på demokrati med ena handen, samtidigt som den andra signerar ytterligare ett guldkantat kontrakt om vapenexport.
Ovanstående stycken borde räcka som förklaring, men eftersom invandringen bara har ökat så blir jag alltmer övertygad om att det finns en dold agenda. Speciellt med tanke på att många invandrare kommer från fattiga länder och länder med islam som statsreligion.
Nedanstående stycken innehåller teorier som flera av er kommer att finna en smula konspiratoriska. Men tänk på att mina tankar i mångt och mycket riktar sig mot en statsminister som indirekt har sanktionerat politiskt våld mot ett litet parti och en partiledare (Lars Ohly) som sagt att de ska använda sig av utomparlamentariska metoder (där vänsterns stormtrupper AFA i ännu högre grad kan bli en av hörnpelarna).
Moderaterna, ja – det är kanske dags att bjuda på en gammal klassiker för er som inte sett den tidigare, nämligen "Uppdrag granskning" (Valstugereportaget, 2002): (http://www.youtube.com/watch?v=yAhB9Jux9co).
Jag ber er också att läsa nedanstående rader med ett öppet sinnelag. Oavsett om jag har rätt eller ej så ber jag er att inte vara så typiskt svenskt naiva och godtrogna. Ni har fått det mesta serverat på silverfat jämfört med stora delar av världens befolkning och har kunnat ta mycket för givet.
När det gäller vänsterns agenda så sprattlar nerven extra mycket. Vi talar om en politisk gren som alltid hyst motvilja mot religion, samtidigt som deras budskap om kvinnors och HBT-människors lika rättigheter har gått som en röd tråd genom dess historia.
Enligt logikens alla lagar borde vänstern alltså ha sparkat bakut när muslimerna, där många har en medeltidssyn på kvinnor och homosexualitet i bästa fall betraktas som en sjukdom, fick klippkort till det svenska välfärdssystemet. Vi borde ha blivit bombarderade med insändare och inslag på TV och sett tusentals uppretade vänsterfeminister gå i långa protesttåg. Men insändarna och inslagen på TV lyser (nästan) med sin frånvaro och gatorna ligger öde.
Man behöver alltså inte vara konspirationsteoretiker för att inse att det måste finnas ett eller flera skäl bakom vänsterns kärleksförhållande till muslimer.
Med tanke på att många muslimer har en rabiat fiende i Israel ligger det nära till hands att plocka fram den klassiska devisen "Min fiendes fiende är min vän". Israel verkar vara en så pass stor fiende till vänstern att de accepterar att kvinnors och HBT-människors rättigheter får sig en ordentlig törn. På tal om Israel så var jag inne på islamisten Abdirisak Waberis (grattis till riksdagsplatsen förresten!) Facebooksida för någon månad sedan. Bland vännerna fann jag bland andra Miljöpartiets Yvonne Ruwaida och SVT:s Doreen Månsson.
Vänstern har också en förmåga att se på människor från icke västliga kulturer som ständiga offer. Offertanken är säkert en av förklaringarna till att vänstern har så svårt att kritisera hedersvåldet, eller skamvåldet, som borde vara den rätta beteckningen. I en öppenhjärtig intervju för några år sedan erkände Nalin Pekgul att hon utnyttjat att "man skulle tycka synd om henne" när hon kom till Sverige genom att klaga högljutt varje gång hon inte fick sin vilja fram.
Innan jag går in på det sista och viktigaste skälet till varför vänstern svärmar för muslimer, så stanna först upp ännu en gång och fundera över varför vi ALDRIG (eller väldigt sällan) hör någon kritik från vänstern om kvinnosynen och synen på HBT-människor inom islam.
Det är nämligen inte omöjligt att muslimerna bara är ett av medlen för kommunisternas strävan att omvandla Sverige till en socialistisk stat. Det finns till och med en metod som talar om hur det ska gå till; The Cloward–Piven Strategy.
För den som inte orkar läsa allt så kan man sammanfatta strategin på följande sätt:
The strategy seeks to hasten the fall of capitalism by overloading the government bureaucracy with a flood of impossible demands, thus pushing society into crisis and economic collapse.
Massinvandring är ett av medlen för att skapa det ekonomiska kaoset, som ska göra invånarna helt beroende av samhällets välvilja och i slutändan leda fram till en socialistisk stat.
Skulle kommunisternas dröm bli sann så kan de dock få sitt livs överraskning när muslimerna tar över. Det sistnämnda skriver jag med glimten i ögat, men tanken är inte helt främmande efter att ha sett utvecklingen i länder som Indonesien, Egypten och Turkiet.
Jag har inget svar på om Sverige kommer att bli islamiserat. Jag konstaterar bara att landet, med godtrogna och konflikträdda invånare och där eget ansvar knappt existerar längre, måste vara ett av mest lätta målen för den som hyser allvarliga planer på att införa islam som statsskick. Addera detta med en stor dos självförakt för sitt land (en attityd som fått många invandrare att fundera över svenskens mentala tillstånd) så förstår ni varför Sverige måste vara varje islamists våta dröm.
Sverige skiljer sig gentemot merparten av andra europeiska länder på två sätt: dels så har vi inte befunnit oss i krig under de senaste 200 åren (en anledning till varför debatten är så mycket mer öppen i våra grannländer när det gäller exempelvis islam); dels så tar staten hand om oss från vaggan till graven, varför den sociala tilliten är bland de högsta i världen. Att motståndet mot islam verkar vara som högst i de gamla öststatsländerna är heller inget som förvånar mig, eftersom de redan haft en invasion i form av kommunismen.
Man hittar också en intressant, om än kanske något konspiratorisk analys, från signaturen Jocke på Lilliseverins blogg:
Om 1920–1980-talen i historien karaktäriseras av de demokratiska staternas kamp mot de totalitära, så kommer perioden 1990–2020 att karaktäriseras av de ondskefulla nihilistiska krafternas subversiva krig mot demokratin inifrån de demokratiska staternas egna politiska och kulturella strukturer i allians med den totalitära islamismen.
Extremvänstern lyckades aldrig uppvigla västvärldens arbetare 1968, vilket har fått dem att stämpla arbetarklassen i sin helhet som klassförrädare. Och på samma sätt som Hitler mot slutet förklarade att det tyska folket hade visat sig underlägset och ovärdigt segern och därmed istället förtjänade undergången, så har extremvänstern beslutat sig för att störta Västerlandet, 'den så kallade demokratin' och det marknadsekonomiska systemet i ett totalt krig som skulle överträffa Hitlers och Stalins alla fantasier.
Vänstern lyckades aldrig värva mer än några promille genom att öppet tala om revolution -68 men fann snart pålitliga vänner i Mellanösterns terrororganisationer, som hade samma agenda. Ända sedan slutet av sextiotalet har dessa kontakter odlats och utvecklats, nu senast manifesterade i Ship to Gaza-spektaklet.
Fortfarande återstod problemet med att få tillräckligt många 'boots on the ground' för att kunna åstadkomma det blodiga kaos man planerade. Det bästa sättet att åstadkomma det var naturligtvis att ta in nya fräscha krafter som redan från början var lojala med saken eller åtminstone lojala med de ledare som var lojala med saken.
För att uppnå detta har man på ett skrämmande skickligt sätt utnyttjat den västerländska humanismen mot oss själva. Man har kunnat dra nytta av de väl utvecklade sovjetiska metoderna för psykologisk krigföring för att totalt dominera opinionsbildningen i den politiska och kulturella miljön och förvrida verklighetsuppfattningen även för erfarna borgerliga och demokratiska socialdemokratiska politiker och opinionsbildare.
Vi kan dra slutsatser från de omsorgsfullt planerade propagandakampanjerna för det multikulturella projektet och de frenetiska kampanjerna med inslag av hot för att tysta all opposition och all kritik mot dess konsekvenser i form av höga kostnader och lidande på grund av kriminaliteten. Slutsatsen kan bara bli att projektet inte har det minsta med humanitet att göra, utan om dess raka motsats.
Det multikulturella projektet och islam är extremvänsterns slutliga lösning på borgarfrågan.
Visst låter det otroligt men gå tillbaka 40 år i tiden och föreställ er de smått euforiska tankar om framtiden som måste ha funnits hos de högljudda vänstermegafonerna. Kan ni föreställa er hur fruktansvärt arga och besvikna vänsterradikalerna blev när resultatet av deras drömmar om det klasslösa samhället resulterade i "Bingolotto", "Robinson", schlagerfestivalsyra, aktiehysteri, Gekås(Ullared), Skaraland med mera? När de trodde att botten äntligen var nådd så dök antifeministen Anna Anka upp som ny favorit i många svenska hem …
Vänstern är alltså nere för räkning men full av revanschlusta, vilket gör den farligare än någonsin. Glöm heller inte att de sitter på många viktiga poster inom media och statliga institutioner.
Jag vill inte dra hela vänstern över en kam men blir mer och mer övertygad om att stora delar av Vänsterpartiets väljare (och delar av sossarnas vänsterfalang) har detta som mål. Jag blir också mer och mer övertygad om att en hel del procent inom den vänsteranfrätta journalistkåren har inspirerats av metoden.
Jag har umgåtts i journalistkretsar och har sällan stött på mer förakt för svensk arbetarklass, även bland vänsterjournalister. Det enda som hindrar journalister från att ta klättra högre på karriärstegen är konkurrensen från näringslivet. Skulle man lyckas undanröja detta hinder så får journalisterna förstås ännu mer makt över ordet. (Jag har dock ännu inte lyckats få ett bra svar på vad den andra stora politiska grenen inom journalistkåren, kamikazeliberalerna, har för agenda. Kanske lider de bara av storhetsvansinne om en värld utan stater eller konflikter, där vi alla är världsmedborgare, eller av allmän godtrogenhet.)
En annan person, eller åtminstone administration, som kan ha studerat Cloward–Piven-strategin är Barack Obama. De senaste åren har vi sett en sanslös utgiftspolitik som har lett till en gigantisk statsskuld, kombinerad med hög invandring från Mexico (där socialbidragen skjuter i höjden).
Om Cloward–Piven-strategin var vänsterns ursprungliga strategi vill jag dock låta vara osagt. Olof Palme insåg tidigt att ju bättre arbetarklassen fick desto svårare skulle det bli att behålla greppet om regeringsmakten. Därför kom man på den ljusa idén att göra Sverige mångkulturellt 1975 genom invandring (där merparten förstås röstade på den snälle Olof) och lyckades därigenom skjuta upp "problemet" ytterligare några decennier.
Denna invandring var dock begränsad om man jämför med vad som hände efter att den borgerliga regeringen rivit upp Luciabeslutet 1991, varför Bengt Westerberg ändå måste betraktas som massinvandringens fader.
Jag ska inte ägna alls lika många rader åt Alliansens agenda, men självklart har de insett att utan invandrarnas (läs: muslimernas) röster så vinner man inga val i dag. De senaste åren har Reinfeldt & Co tagit upp kampen mot vänstern genom att ställa massinvandringsdörren på vid gavel och engagera bland andra islamisten Abdirisak Waberi.
Det pågår rena huggsexan om muslimernas röster. Miljöpartiets ena språkrör, Peter Eriksson, passerade alla gränser för anständighet när han i en intervju i Sveriges Radio började diskutera tanken på att införa månggifte i Sverige. För mig blev det ett definitivt uppvaknande. Svenska politiker drar sig alltså inte för att sälja ut kvinnors rättigheter i utbyte mot makten. Hur länge dröjer det innan vi får höra förslag om att tillåta barnäktenskap eller att förbjuda hundar?
Ni som anser att Alliansen ändå kommer undan för lätt ska inte misströsta, för självklart har jag inte glömt deras andra skäl: att genom hög invandring skapa ett stort arbetskraftsutbud och på så sätt kunna pressa lönerna.
Boven i dramat kan dock vara Svenskt Näringsliv och Alliansen spelar i så fall mer rollen som knähund. För visst förstår man varför denna organisation, uppbackad av diverse liberala tankesmedjor, är så välvilligt inställd till massinvandring. För varje krona som timlönen kan sänkas på grund av det kraftigt ökade arbetskraftsutbudet, desto fetare bonuscheckar får de när företagens vinster ökar och aktiekurserna slår nya rekord …
I framtiden kan vi med andra ord tvingas välja mellan pest eller kolera; att bli utsatta för en utopi om ett socialistiskt samhälle eller tvingas gå på löneauktion. Den stora skillnaden mellan en löneauktion och en vanlig auktion är att den som bjuder lägst får jobbet …
De verkliga konspirationsteoretikerna hävdar att någon utomstående makt à la Bilderberggruppen i sin tur kontrollerar svenska politiker och Svenskt Näringsliv och att man vill instifta en global fattigdom även för folk i västländer för att lättare kunna kontrollera massan. Jag vill dock inte gå så långt men fortsätter utvecklingen i samma takt så kommer vi med stor sannolikhet att ha ett utanförskap räknat i sjusiffriga siffror, med hundratusentals frustrerade män vars enda lösning kan bli radikal islam. Såvida de nu inte skulle få ett bättre erbjudande från Ohlys röda armé …
Avslutningsvis ber jag er att ännu en gång fundera på Fredrik Reinfeldts och Lars Ohlys reaktioner på valresultatet. För mig är detta människor som inte bryr sig om Sverige – bara om makten. Och de verkar inte sky några som helst medel för att behålla makten eller ta tillbaka den!
En orolig demokrat
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
