Svensk integrationspolitik genomsyras av strukturell välvilja. Men solidariteten har förvandlats till självförstärkande förträfflighet. Under fyrtio år har det formulerats en politik – och byggts upp en myndighetsutövning – som grundar sig på att man tycker synd om dem som flyttar till Sverige. Fortfarande kan man höra folk tala om "våra invandrare". Den här betoningen av invandrarskapet är en plåga; som andra- och tredjegenerationens och evighetens invandrare tycks man aldrig få en individuell identitet. Om folk inte får jobb beror det oftast inte på att de invandrat utan på att de saknar utbildning och kompetens. Både biståndsmottagare och biståndsgivare går in i sina förväntade roller och bidrar gemensamt till att ingenting i samhället förändras, skriver Lars Åberg i en artikel på DN debatt idag
I inget annat land ursäktar man sig så mycket för sina landvinningar och glömmer så lätt bort att dessa baseras på mångårig politisk kamp med starka inslag av socialdemokrati och kvinnorörelse.
Det samhälleliga förhållningssättet till nya inflyttare är vingligt, inkonsekvent och i dålig mening förhandlingsbart. Emotionella omskrivningar – de ensamkommande flyktingbarnen, de papperslösa, hela det urholkade flyktingbegreppet etcetera – avslöjar en ängslan för att diskutera de problem, som väldigt många av oss ändå förr eller senare konfronteras med i skolan, i vården, på gatan.
Ännu har ingen summerat kostnaderna för alla verksamheter, aktiviteter och projekt som startats för att ge stöd, men det måste nu finnas så mycket samlad erfarenhet av olika försök att få folk självförsörjande och inlemmade i samhället att det går att säga vilka orsakerna är till att så många fortfarande lever på bidrag. Det är den kunskapen och insikten som kan leda framåt. De flesta med erfarenhet av detta kan förmodligen vidimera att problemet inte i första hand utgörs av diskriminering.
Tiotusentals offentliganställda ägnar sig dagligen åt integrationsfrågorna, på mikro- eller makronivå. Varför är det då så ångestladdat att prata om de missförhållanden de faktiskt ser? Alla dessa personer sitter i möten, verkar i projekt, utför sitt avlönade arbete, går på utbildning och så vidare. Leder det framåt? Är Stockholm, Göteborg och Malmö mindre segregerade städer i dag än för tjugo år sedan?
Läs och kommentera artikeln på DN debatt.
Ursprungsartikel
Källa: Fria Nyheter
